Nyheter / Radioarkivet /Arbeten / Projekt Ljudminnen / Kontakt / Länkar

 


Sången Om Stalin.

Måndag 14 April kl. 19.30  med repris Långfredag 18 April kl.13.05 år 2002

 

Programtext:

 

Den amerikanske ingenjören har kommit till Moskva och han är trött efter en ansträngande tågfärd på Moskvaexpressen från Berlin.

Den besvärliga tågresan genom en smällkall rysk vinter tog nästan 10 dagar att tillryggalägga och det är med lättnad den amerikanske ingenjören lägger sig ner på den enorma ryska hotellsängen för att vila.

Han har kommit till Moskva som teknisk rådgivare för arbetet med att bygga upp en enorm stad som ryssarna håller på att bygga upp på slättlandet bortom Ural.

En stad som bär det underliga namnet Magnetstaden – Magnitogorsk.

Den amerikanske ingenjören är inte bara trött, denna första kväll i Moskva.

Han är också förbryllad.

Förbryllad över den mörka staden Moskva där knappt några bilar syns till på gatorna och där dom få människorna som skyndar längs trottoarerna skyndar som vore dom jagade, som vore det krig eller utegångsförbud.

Han förstår det inte – den ryska hotellpersonalens ängsliga blickar och ögonkast bak sina ryggar som vore dom utsatta för spioner eller bevakning.

Den amerikanske ingenjören ligger på sängen och tänker.

Varför är alla så rädda ?

 

 

 

 

Den amerikanske ingenjören ligger på sängen och tänker.

Varför är alla så rädda ?

Plötsligt sätter han sig upp i sängen.

Han hör ett pistolskott och det låter som det kommer utifrån gatan.

Han springer fram till fönstret och öppnar det.

Så fruktansvärt. Ett par pistolskott till.

Och där nere på gatan ser han hur en man med blodet forsande ur ansiktet släpas in i en

svartglänsande täckt bil som rivstartar  kör iväg -  svänger runt gatans hörn för att helt försvinna.

Sedan är det lika tyst som det var alldeles nyss.

Så fruktansvärt.

Den amerikanske ingenjören känner hur blodet fryser till is i hans ådror.

Han förstår äntligen vad det är som händer.

Han har kommit till Moskva och han har kommit till de stora utrensningarnas tid.

Det är i mitten av trettiotalet och alla i Ryssland lever i ständig skräck.

Skräck för angiveriet, den hemliga polisen, och den fruktade polischefen Laurenti Berias blodhundar. GRU och likvidationerna.

Miljontals ryssar har redan fått sätta livet till för att stilla  Sovjetunionens diktator Josef Stalins vansinniga förföljelsemani. En mani som gör att ingen går säker.

Det började med bönderna i Ukraina. Miljontals så kallade kulaker svältes till döds.  Skådeprocesserna på trettiotalet och jakten på alla slags  oliktänkare, författare och konstnärer. Men också alla slags så kallade sabotörer och spioner som ofta ingenting annat var  än vanliga arbetare som i fabrikerna helt enkelt inte orkade med att uppfylla de vansinniga arbetskvoterna enligt femårsplanen.

Den amerikanske ingenjören sätter på radion för att lugna ner sina nerver.

 

 

 

 

 

I partiorganet Pravda publiceras  artikeln ” Kaos istället för musik ” i början på trettiotalet.

Det är en fruktansvärd uppgörelse med den unga ryska musiken. Här ställs de flesta av de ryska kompositörerna till ren varnagel för deras formalistiska musik är att betrakta som mycket skadlig för det oskuldsfulla ryska folket. Resultatet av denna artikel blir till klappjakt utan motstycke i den sovjetiska tonsättarföreningens historia. Naturligtvis var den besynnerliga artikeln ”Kaos istället för musik”  författad

av Josef Stalin själv.

 

” Man blir från första stund förstummad av en avsiktlig disharmonisk, förvirrad ström av oljud. Melodifragment och ofullständiga fraser dyker upp, bara för att åter försvinna i bullret, gnisslet och skrikandet. Att följa med i denna musik är svårt att komma ihåg den är omöjligt. ”

 

Och den hårdaste kritiken riktar Stalin mot Sjostakovitj opera Lady Macbeth. En opera som blivit till en publiksuccé på i Leningrad och I Moskva. Men nu får den inte spelas mer. Och den kommer inte att spelas på hela 27 år.

 

 

 

 

Nej, Den Store Trädgårdsmästaren, Ledaren och Läraren Josef Stalin begrep sig väl egentligen inte på musik. Men han begrep att roa sig då och då ofta på de stackars musikernas bekostnad.

Som den kvällen när man som vanligt skulle framföra en balett på Bolshojteatern i Moskva.

Så plötsligt ringer en ilsken signal från teaterchefens telefon.  Efter det korta samtalet ger den skräckslagne teaterchefen omedelbart alla anställda order att infinna sig på Stora Scenen. Alla ska finnas tillhands. Stalin är på väg till sin teater med ett sällskap för han vill roa sig.

 

När Lillefar gör entré stelnar alla till av ren fasa för vad ska nu hända ? Den Store Trädgårdsmästaren, Ledaren och Läraren ger order till orkestern. Spela någonting trevligt.

Spela vad som helst. Orkestern lyder och efter en stund reser sig Stalin, går upp till dirigenten och säger till honom att hu ska han själv dirigera den stora orkestern. Så Den Store Trädgårdsmästaren, Ledaren och Läraren Josef Stalin dirigerar den berömda orkestern på Bolshoiteatern i Moskva. Och ingen protesterar. För vem skulle våga göra det ?

En sådan enorm förödmjukelse.

 

Så slutar helt plötsligt Josef Stalin att dirigera. Han tycker inte om musiken som spelas, den är för tråkig. Spela min folkmusik från Georgien, fräser Lillefar till sina bönder. Nu ska baletten dansa. Se så. Nu ska alla dansa tillsammans. Stalin ger order till baletten att dansa tillsammans med honom och hans följe. Se så. Så tröttnar plötsligt Ledaren och Läraren på alltsammans och beger sig därifrån med sitt sällskap. Och de är alla lika berusade när de går som när de kom

 

 

Folkmusik tyckte lillefar Stalin om. För iden kunde han känna igen sig själv från sin egen barndom därhemma i Georgien. Och denna folkmusik hade också den slipats ner till oigenkännlighet i syfte att producera mönstersånger och mönsterhymner. Väldiga manskörer i bästa Röda Arme – stil växte upp överallt som månghövdade drakar med sin eviga repertoar av mastiga körverk med en stämföring som kunde få håret att resa sig på vilken Erik Eriksson som helst.

Nåväl, lillefar Stalin tillät sig lite rosor bland allt riset. För det fanns en slags folklig musik som var både full av glädje men också med mycket vemod – kanske var detta ett utslag av tidernas svårmod. Och vad som hände med denna musiks ursprungskälla är det väl egentligen kanske ingen som idag riktigt vet. Men vad man däremot känner till är att Lydia Ruslanova kom att kallas för Stalins Älskling. Kanske var det vemodet i hennes musik som på något sätt rörde vid den djuriske despoten Josef Stalins hjärta.

 

 

 

 

Föreställningen är slut och jag står I kulisserna

Och någon viskar bakom mig

Den där gröngölingen är expert på att slå blå dunster i folk

Och jag svarar mycket lugnt

Har du någonting emot att jag älskar dig

På avstånd ?

Och snart var teatern tom och öde

Jag minns så väl snön

Vid stationen kurtiserade du mig med din grace

Din ovanliga affektion förbluffade mig

Varm som ljus vilka brinner vid en ikon

Så passerar jag städer på stäpperna

Och jag har sedan länge glömt

Vad som en gång

Var allvar

Bara denna rad i mitt minne

Finns kvar

-      har du någonting emot att jag älskar dig på avstånd ?

 

 

 

 

 

 

Skärvorna av en krossad dröm.

 

Till slut lyckas den på scenen så långsmale spröde mannen i den svarta fracken

att publicera ett par dikter i en tidskrift.

Men Alexander Vertinsky drömmer inga författardrömmar.

Hans dröm är att bli skådespelare – att bli artist.

Och det är på teatern vid Mamonovgatan som Alexander börjar arbeta

och han står framför ridån och drar sina roliga historier, kastar sina vitsar och sjunger en och annan sång.

Man börjar prata om honom på stan – men så kommer första världskriget.

Oduglig som soldat får han arbete som sjukskötare på ett rödakorståg.

Dagligen kommer han i kontakt med mänskligt lidande i sitt arbete med att lägga bandage och att göra små enkla kirurgiska ingrepp.

Han räknar ut att han lägger 35 tusen bandage och att han räddar livet på hundratals soldater.

 

 

Det är runt år 1917. 

Vladimir Illitch Lenin stiger av tåget vid Finlandsstationen och han sätter en hel värld i brand. Den ryska revolutionen bryter ut.  Tsaren och hans familj förs bort till en källare någonstans i Ryssland där de kallblodigt mördas. Ryska Armén blir till Röda Armén under Leon Trotskijs ledning.  Kommunisterna tar makten och ett väldigt inbördeskrig bryter ut där polackerna anfaller i väster och de vita arméerna i öst. 

Det är hårda tider i det sargade Ryssland med sjukdomar och hungersnöd.

På musikkonservatoriet i Leningrad sitter den gamle mästaren Glazunov och gör allt för att ge sina unga elever andlig näring och för att skaffa fram ved till skolans kaminer.

Inbördeskriget rasar för fullt och är på väg att slita det väldiga landet i stycken.

En ung generation musikaliska genier sitter och fryser i konservatoriets stora klassrum.

En av dessa unga genier är Dimitrij Sjostakovitj.

 

 

 

” Jag tänker sällan tillbaka på min barndom. Ibland tror jag att jag glömt min barndom.

Man påstår att den viktigaste händelsen i mitt liv var marschen ner till Finlandsstationen i april 1917, När Lenin kom till Petrograd. Den händelsen ägde verkligen rum. Några klasskamrater och jag slöt oss till den lilla skaran som marscherade till stationen. Men jag kommer inte ihåg ett dugg. Jag kommer tydligare ihåg en annan händelse. En gång forslades en hög mördade barn på en släde. Pojkarna hade suttit i träden för att titta på soldaterna och soldaterna sköt dem – utan vidare. För nöjes skull. Sedan lastade man barnen på släden och körde bort. En släde med  barnkroppar. Och de döda barnen log. De hade dödats så plötsligt, att de aldrig hann bli rädda.

Jag tror att mycket i den ryska historien upprepar sig. Man förstår det om man studerar Mussorgskij eller läser Krig och Fred. Jag ville visa detta med den elfte symfonien. Jag skrev den 1957 och den berättar om samtida händelser, även om den kallas för ” 1905 ”. Den handlar om folket, som slutat tro, därför att ondskans bägare har runnit över ”.

 

 

Det är i oktober 1923 och över sex år sedan den ryska revolutionens tio dagar skakade världen.

Den första snön har börjat falla över Kremls guldkupoler och vid Röda Torget är det liv och rörelse.

Spårvagnar fyller stadens gator och europeiska importbilar tränger sig fram överallt.

Licenstillverkade bussar forslar fram sina passagerare och på gatornas kullerstenar smattrar Moskvakuskarnas hästekipage, en gammal kvarleva från imperietiden som snart är på väg att försvinna.

Tusentals Moskoviter har samlats på den väldiga öppna platsen för att lyssna på den lille skallige mannen med skärmmössan som de inte vet håller ett av sina sista tal i  livet.

Lenin talar sig varm för det som han kallar för NEP – Den Nya Ekonomiska Politiken, och som han och partiet menar ska skapa lycka, välgång och bröd för det sovjetiska folket.

På Kuznetsky Most har lyxaffärerna försiktigt börjat att återuppstå och på Petrovskagatan och Nikolskalagatan trängs de små butikerna sida vid sida.

Att göra affärer – att köpa och att sälja – har under NEP plötsligt blivit tillåtet igen – allt för att rädda den hårt ansträngda ryska ekonomin från kollaps.

Detta blir till en renässans för den fria företagsamheten.

Restauranger och nattklubbar öppnas överallt i de stora städerna.

Den nya amerikanska modeflugan jazz gör sitt intåg. Från väst importeras all slags underhållningsmusik – schlagers, tangomusik och foxtrot eller onestep. Och inbördeskriget – kriget mellan de vita och de röda – är äntligen slut och det gamla Ryssland som nu heter Den Förenade Sovjetiska Rådsrepubliken – har slutat att förblöda – åtminstone för några år.

 

 

 

 

 

På Okhotnyi Riad sitter författarna och konstnärerna på de små spritstugorna som kallas traktirs och dricker med studenterna från universiteten.

På det eleganta Hotel Metropol trängs de nyfikna turisterna och dansar till hotellorkestrarna precis som man gör i London, Paris, New York eller Berlin.

Och tillsammans med de unga sovjetiska poeterna går man sedan ner till någon av Moskvas många nattklubbar för att lyssna på den nya amerikanska musiken – den musik som man kallas dsahs.

Allting är dshahs.

Allt som är modernt är dhas.

Man sitter vid sina bord och skålar i billig vodka och språkar om Lenin, om bolsjevismens framtid och sovjetstatens förbannelser.

För det är fortfarande många som går hungriga , många som inte har någonstans att bo.

Lönerna är låga och det är mycket som är orättvist.

Och några få vet – snart kommer det att bli mycket värre.

För Josef Stalin, han smyger omkring i Kremls mörka korridorer och kondoliserar sin makt.

Det ökända Ljubjanka – fängelset i det centrala Moskva börjar akta men säkert att fyllas av oskyldiga förrädare, oskyldiga folkfiender och oskyldiga sabotörer.

Och de där få – som vet…

De vet att deras egna dagar snart är räknade.

De sitter på restaurang Poplavok och höjer sina glas med billig rysk vodka, skrattar och lyssnar på Leonid Utesov när han stiger fram till estraden och höjer sin amerikanska saxofon för att med sin orkester spela den musik som dessa få  - som vet – helst vill höra när de vill glömma – den musik som hela Ryssland kallar för dshash.

 

 Госджаз РСФСР п/у Л.Утесова. 1938 г.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den sovjetiska kulturen  blomstrar på 1920 – talet.

Agitprop och Proletkult..

För de sköna konsterna ska nu stå i den sovjetiska medborgarens tjänst.

Med den nya tidens konstnärer som Rodchenko, Mosdolov, Eisenstein, Pudovkin och Majakovskij,

Tatlin och Meyerhold

Myten om den moderna människan i ett industriellt och ekonomiskt framgångsland som denna futuristiska konstart propagerar för, passar de makthavande teoretikerna alldeles utmärkt.

Åtminstone under några år i slutet på 1920 - talet.

Flera av de genier som tar sin examen under Glazunovs sista år vid musikkonservatoriet i Leningrad börjar att skriva futuristisk musik. De skriver musik om hur det gamla bondelandet Ryssland på nolltid är på väg att förvandlas till en modern sovjetisk industrination. Man skriver musik om människan och om maskinen.

Man manifesterar de kommunistiska högtidsdagarnas Moskva med alla sina revolutionära konstverk, sovjetiska filmer och kommunistiska musikaliska monument.

Det är filmer om fabrikernas värld, det är konst om den moderna tidens fart och stress, det är poesi om flygplan och expresståg, romaner om radio och ljudfilm och musik om järn och kraftverk.

Den unge kompositören Meytuss försöker att i ton beskriva hur det väldiga vattenkraftverket vid floden Dnjepr i rasande fart byggs upp från ingenting. Den nya sovjetiska musikens verkliga ”enfant terrible” – Mossolov – som redan gjort en rejäl skandal med sina stråkkvartetter – skriver sin symfoniska dikt om Det Stora Järnverket. Och i hans instrumentering för orkestern ska det ingå en väldig järnplåt som ska svängas fram och tillbaka samtidigt som musikerna slår på plåten med stora metallhammare allt under det att resten av orkestern framför sitt modernistiska tonkaos.

 

 

Lyssna !

Lokomotiven stönar

och vinden ylar i vrårna:

” Ge oss kol från Don!

Metallarbetare

och mekaniker till depån! ”

Vid alla flodutlopp

vrålar ångfartygen genom dockorna

med gapande hål i sidorna:

”Ge oss olja från Baku! ”

Medan vi gafflar och dividerar

om allsköns strunt

stiger ropet från alla håll:

”Ge oss nya former! ”

Kamrater,

ge oss en ny konst –en konst som kan dra republiken ur dyn

 

 

 

 

Det Stora Fosterländska Kriget. Operation Barbarossa och Tysklands våldtäkt på Sovjetunionen 1942.

Det är nu Sjostakovitj skriver sin berömda Leningrad – symfoni där han sitter i det belägrade Leningrad som brandvakt. Han skriver en symfoni som berättar lika mycket om Stalins krigsterror som den terror Hitlers arméer utsätter det ryska folket för. Leningradsymfonin spelas över hela världen under två år och partituret fotograferas ner till mikrofilm och skickas med flyg över till USA där den slaktas av Arturo Toscanini och hans NBC Orchestra. Det anser åtminstone verkets kompositör. Men den kommersiella framgången uteblir inte och Leningradsymfonin blir snart till en av Andra världskrigets många legender.

 

 

 

 

 

Jag har sett ansikten förtäras

hur skräcken skymtar under ögonlocken,

hur plågan ristar människornas kinder

som vore de kilskriftssidor,

hur blonda eller svarta lockar

försilvras över en natt, hur leenden

förtvinar på ödmjuka läppar och skräcken

fladdrar till i ett förtorkat skratt.

Jag ber – och inte endast för

mig själv – utan också för alla som stod där

i den bitande kölden och i julihettan

vid den bländröda muren.

 

 

 

Skärvorna av en krossad dröm.

 

Det är en mycket kall kväll i november. Nattexpressen från Moskva till Berlin står redo på spår tolv och ska avgå om trettio minuter. Överallt på perrongen människor som söker, springer, famlar om varandra, vilsna. Skrämda mödrar som släpar på gråtande barn. Nervösa familjefäder som fumlar med resedokument och pass, biljetter och utländska sedlar. Här och där kan man se klungor av alltför unga män som röker, pratar och bär bruna militärrockar med tunga karbiner över axlarna.

 

Skärvorna av en krossad dröm.

 

De kommer aldrig över sina minnen av kvällspromenaderna längs Nevski Prospekt. Sina minnen av fötterna i våt sand vid Svarta Havets sommarnöjen. Sina minnen från de vajande sädesfälten i Ukraina och slädfärderna över Ladogas is eller de lata sommareftermiddagarna längs floden Volgas stränder.

 

Vad händer med dessa ryska grevar och baroner som i Berlin och Prag och Paris kliver ur tågens förstaklassvagnar ? På flykt från den  ryska revolutionen och inbördeskriget. De som hela sina liv irriterat kallat på uppassare och betjänter, de vet inte om det än, men snart ska de alla själva diska på Berlins restauranger och öppna dörrar på Paris finaste hotell.

 

Ur andra och tredjeklass väller de ut de som inga pengar har. De som varken vinner eller förlorar på revolutionerna eller krigen. De är inte arbetare eller bönder, grevar eller baroner. De är så lätta att lura, denna väldiga grå massa som vi kallar för medelklassen. Men visst längtar de som alla andra tillbaka till ett land som visserligen gjort dem mycket illa. Men det var ändå en plats på jorden som de förstod sig på. En plats som var hemvan och trygg.

 

Så man samlade sig i små kolonier i de stora europeiska städerna. Man flyttade ihop i samma kvarter och skapade sina miniatyrsamhällen. Lilla Moskva eller Lilla Leningrad och där satt man år ut och år in, umgicks, språkade och längtade hem.

 

 

 

 

 

Om den exilryske sångaren Peter Lesjenko vet vi nästan ingenting än att han delade samma sorgliga öde som Alexander Vertinsky. Att likt Ahasverus ständigt vandra omkring med sina sånger på jakt efter ett nytt hemland.

Tillsammans med sin syster lämnade han fosterjorden under den ryska oredan under inbördeskriget. Han drar till Paris med sina ryska romanser och zigenarsånger.

För det är någonting som både Peter och Alexander har gemensamt och de har de kanske gemensamt med alla ryska sångare – kärleken till den gamla ryska romansen och de gamla romanisångerna.

Sånger som ofta handlar om kärlek och om längtan.

 

Längtan till det gamla landet.

 

 

 

 

Ordet exil har för den ryske medborgaren en alldeles speciell klang.

Att på grund av krig och revolutioner tvingas att lämna den plats där man är född och där man upplevde sin barndom är för en äkta ryss ett straff värre än döden.

Och egentligen finns det väl ingen rysk musiker eller sångare som stått ut med att alltför länge vandra omkring på främmande mark.

Sergei Rachmaninov kom aldrig över det faktum att han aldrig mer skulle få återse sitt gamla Ryssland och det var kanske därför han dog en förtidig död i början på 1940 – talet.

Sjostakovitj vägrade att lämna Stalin sovjetunion trots att han många gånger minst sagt hade anledning till det och Sergei Prokofiev stod helt enkelt inte ut.

Han valde att återvända från sin frivilliga exil i slutet på trettiotalet till ett sovjetunionen som var mer skoningslöst mot sina medborgare än någonsin tidigare.

Och trots att han säkert visste det och fick lida av det också ända till sin död så kunde inte Prokofiev leva om han inte fick trampa den ryska moderjorden.

 

 

Det var runt år 1932. Lenins efterträdare, Josef Issarionovitch Stalin, satt säkert i sadeln  nu när den första femårsplanen började att gå mot sin fullbordan.

Västvärlden skakades av sin värsta ekonomiska katastrof någonsin och de sovjetiska gränserna hade stängts för besökare utifrån. Majakovskij hade tagit livet av sig redan 1930 och chefen för konstnärliga frågor Lunatarskij var sedan länge försvunnen långt djupt inne i Gulag. Filmskaparen Sergei Eisenstein var belagd med yrkesförbud och trycket mot Meyerholds konstnärliga teater hårdnade alltmer. Den Nya Ekonomiska Politiken hade övergetts och den västerländska schlagermusiken var en musik som inte längre kunde eller fick spelas.

Meytuss hade lugnat ner sig och Mossolov hade blivit mycket försiktigare.

Sjostakovitj satt och skrev hymner som hyllade den store ledaren , läraren och trädgårdsmästaren – Josef Stalin.

Så kallad atonal musik fick absolut inte spelas – den var bvad man kallade för alltför formalistisk. Och jazz var ju den besuttna borgarklassens musik.

Nej, det tyckte inte kamrat Stalin om.

Den sovjetiska mönsterstatens egen lillefar tyckte bara om socialrealistisk musik.

Socialrealistisk musik som skildrade den lycklige sovjetarbetarens  tillvaro i den planekonomiska mönsterstaten.

En mönstermusik i ren mönsterstat för marmormän. En musik för sovjetunionens hjältar.