Hem / Radioarkivet  / Bio / Kontakt /

 

HEINER GOEBBELS - TEATERMAN & TONSÄTTARE

Monitor onsdagen den 18 juni i P2

 

En sann innovatör - tyske teatermannen och tonsättaren Heiner Goebbels.
 

Heiner Goebbels heter han - den moderna konstmusikens Enfant terrible som rört om i den europeiska musikgrytan sen slutet på nittiotalet. En tonsättare som är helt okänd för oss här i Sverige men internationellt är Heiner med det historiskt hopplösa efternamnet Goebbels ett stort namn och ofta hedersgäst på tonsättarfestivaler runt om i världen och nu senast tidigt i våras var Heiner i den holländska kuststaden Den Haag och Composer In Residence på musikkonservatoriet där. Heiner Goebbels jobbar minst lika gärna med teaterregi och teaterproduktion som med musik och komposition.  En kreativ periodare som tycker om att byta yrke så där vart sjunde år - åtminstone enligt egen utsago. Hursomhelst så var jag i London i maj och besökte honom i samband med uppförandet av Stifters Dinge – en märklig musikinstallation utan sångare eller musiker på scenen -  en musikalisk resa som ett slags performance utan performers. På scenen all slags mekanisk och digital utrustning, självspelande pianon och självgående flyglar, ett jättelikt vattenbad omgärdat av järnvägsspår på var sin sida där de fem flyglarna i ett landskap med riktiga träd rullar fram i långsam fart mot publiken.  Till tonerna av beklaffade jättelika plaströr som då och då stöter fram låga bastoner. I vattnet har teknikerna placerat ut kolsyreis som i den fysiska kontakten med vattnet bildar små hundratals gejsrar samtidigt som projektorerna visar film, stillbilder och gamla romantiska tyska målningar. Föremålen är placerade på en ställning, en slags jättelik järnvägsvagn som under hela föreställningen långsamt rullar mot publiken. Ett konceptuellt stycke musik och konst med en obeskrivlig skönhet. Så upplevde jag Stifters Dinge – Stifters sak – när jag såg föreställningen i London i en gammal cementkällare som man tidigare använde för att stresstesta betong.Heiner Goebbels berättar i min intervju med honom i London om spänningen att pröva något nytt, att helt enkelt ta bort allt mänskligt material från scenen - alla musiker , sångare eller skådespelare och bara arbeta med mekanik, maskiner, datorer, projektorer, det tredimensionella rummet och tiden som parametrar. Stifters Dinge har fått sin inspiration från den tidiga 1800-talsromantikern och författaren Adalbert Stifter och resultatet har som sagt blivit till ett slags konceptuellt konstverk där Heiner Goebbels väver samman de gamla romantiska texterna med talinspelningar av Malcolm X och ljudet från en intervju med antropologen Claude Levi-Strauss. William Burroughs spöklika röst nästan bara anas i detta verk som är otroligt vackert samtidigt som det hela ger en mycket spöklik atmosfär av hot och avgrund. Och enligt Heiner har publiken tagit till sig stycket på ett mycket positivt sätt bland annat eftersom det helt plötsligt inte finns några på scenen som talar om för dom vad dom ska känna eller tycka eller någon som leder publikens reaktioner i en förutbestämd bestämd riktning. Och kanske det är just detta som är fascinationen med Stifters Dinge - en performance utan performers

Heiner Goebbels berättar att han helst vilar upp sig på Nya Zeeland eftersom den platsen på jorden med sin relativt lilla yta är kanske den mest bevarade i världen – med orörd natur, korta avstånd, berg och dalar, öken och slättmark. Här vilar Heiner upp sig mellan produktionerna och komponerandet. Men annars tycker han om att befinna sig i närheten av en flygplats så att han snabbt kan ta sig mellan olika platser i världen – han bor i en hyreslägenhet nära flygplatsen i München. Heiner Goebbels fantastiska och märkliga musikvärld liknar absolut ingenting annat - oavsett om man ser eller hör hans kompositioner spelas. För hans musik är lika mycket en visuell upplevelse där han blandar olika musikaliska element och former  - oavsett om han lånar från John Cage eller Beach Boys, västafrikansk traditionsmusik spelad på Kora eller modern europeisk operamusik. Eller varför inte från den amerikanska popartisten Prince – som faktiskt är en av Heiner Goebbels favoriter. För varje ny komposition är alltid en annorlunda upplevelse och när jag frågade honom om han i allt detta bar på en röd tråd, ett givet budskap som han ville förmedla till människorna, kunde han inte riktigt svara på den frågan. Eftersom Heiner Goebbels i sitt skapande representerar någonting annat.

Allting började egentligen någon gång på sjuttiotalet när Heiner Goebbels som ung radikal student började läsa sociologi på universitetet i Frankfurt. Centrum för den så kallade Frankfurt – skolan med sin kritiska marxism och förgrundsgestalter som Theodor Adorno och Herbert Marcuse. En tid av Baader-Meinhoffligor, Rote arme fraktion, Wallraff-journalistik, Cohn-Bendit och en ny ungdomsrörelse, en ungdomsrevolt som blev allt hårdare och svartare ju mer sjuttiotalet fortskred. Heiner Goebbels startade en politisk orkester tillsammans med sina vänner som gjorde narr av den etablerade partipolitiken. Året var 1976 och han och hans kamrater ställde till en smärre skandal med sin Sogenanntes Linkradikales Blasorchester  - Den så kallade vänsterradikala blåsorkestern. Och i början på åttiotalet bildade Heiner Goebbels  avantgarderock – gruppen Cassiber med Christoph Anders och Chris Cutler. En grupp samtida och ofta i direkt samspel med avantgardet som Henry Cow och Pere Ubu, The Residents eller Fred Frith. Ett exempel på tidig Heiner Goebbels från 80 – talet är hans komposition Peking-operan som är ett slags kommentar till Kina under Kulturrevolutionen. En drift med den kinesiska kommunismen men också en slags hyllning till den kinesiska kulturen och motståndskampen mot den västerländska imperialismen – om man så vill.

 

Cassiber

Tiden med avantgarderockgruppen Cassiber varade ett par år på åttiotalet och efter det började Heiner Goebbels att arbeta allt oftare med musik för film och teater, hörspel för tysk radio och balettmusik. Samtidigt i slutet på åttiotalet hittade Heiner det som är kanske hans egen stil, en slags hårt regisserad musikteater - men inte alls fråga om en narrativ och berättande dramatik till musik som annars är det vanliga. För det är inte viktigt att skådespelare på scenen berättar en historia i en förutbestämd dramatisk handling  - snarare är det man ser en slags ljudets och musikens eget teaterspel med musiker, sångare och andra som framför det musikaliska stycket, byter kostymer, begår olika regisserade handlingar och skapar av verket en slags händelse i sig. Och här arbetar Heiner Goebbels ofta gärna med kulturella interaktioner – möten mellan olika musik, möten mellan olika kulturer. En dramaturgi som man skulle kunna kalla för en utopisk multimediateater om man så vill, ett musikaliskt drama iscensatt på den västerländska kulturens skräphög.

Heiner Goebbels arbetar alltså lika gärna med teater som med musik och han arbetar i det som på tyska kallas för Musiktheater – men ett begrepp som har en helt annan betydelse än vad vi är vana vid här i Sverige. Det är en tysk tradition som Heiner bygger vidare på och man kan inte kalla denna tyska musikteater för opera eftersom det är alldeles för mycket teater för det – samtidigt som det inte heller är teater – eftersom det är alldeles för mycket opera för det. En förklaring som naturligtvis inte tjänar någonting till. Hursomhelst så krävs det mycket av skådespelarna cum musikerna i ett Heiner Goebbels – stycke. Aktörerna – vi kan kalla dom så – reciterar texter, spelar upp dramatiska scener, musicerar på sina respektive instrument och brister då och då ut i sång. Så här ser ofta Heiner Goebbels kompositioner ut och nu ska jag spela ett stycke ur ett av hans mera kända verk – Der Mann in Fahrstuhl där han blandar rockmusik med hardbopjazz, funk och andra stilar.

Den östtyske kompositören Hanns Eisler var en ikon i det gamla DDR´s konstmusikvärld. En ikon för den tyska politiska musiken men också en ikon för en avantgardist som Heiner Goebbels. En slags förebild både teoretiskt och som tonsättare. Hanns Eisler har alltid varit närvarande i Heiner Goebbels musikaliska värld och själv påstår han att Eisler var medskyldig till att han började komponera musik efter åren som avantgarderockare i Cassiber. Eftersom Hanns Eisler framförallt i sin musikteori gav Goebbels en modell för den praktiska tillämpningen av politiskt engagerad musik som helt enkelt inte fanns tillgänglig för dom radikala musikerna i 68 – generationen. Och genom Eisler kände Heiner Goebbels att han kunde knyta samman trådarna till det tyska motståndets musik. Eislermaterial heter kompositionen som är en slags uppgörelse med det egna förhållandet till Hanns Eisler och Hanns Eislers politiska musik och budskap. Men det är också ett försök att gå vidare. Att i den gamla musiken från ett svunnet 30- och 40-tal hitta nya vägar.

Heiner Goebbels är en kompositör som hela tiden befinner sig i en direkt relation till sin omvärld – politiskt, socialt, massmedialt. Han är en slags konstmusikens Chris Marker eller Jean-Luc Godard som vilt blandar och rör runt i den moderna musikgrytan. Oavbrutet med ett medvetet engagemang. Heiner Goebbels arbetar ofta med mörka, dystra texter av Canetti, Joseph Conrad, Edgar Allan Poe men kanske allra helst med Heiner Muller, vars texter han alltid återkommer till i sina kompositioner. För precis som många av de tyska sjuttiotalsfilmerna – av Wim Wenders, Werner Herzog, Von Syberberg och Fassbinder – skapas Heiner Goebbels musikteater i ett slags ångest ofta beskrivande en värld på randen till en katastrof. Heiner Goebbels val av just den skrivna texten där han med förkärlek gärna väljer  amerikanska författare i kollektiv paranoia – Edgar Allan Poe, Paul Auster, Thomas Pynchon. Eller Heiner Muller vars bleka dramatiska monologer hela tiden rör sig i en slags skugga av en okänd katastrof eller i ett landskap bortom döden.

Heiner Goebbels berättade om sitt sätt att komponera musik för scenen och vad hans framtidsplaner är. Att han snart kommer att presentera ett nytt verk vid Edinburgh - festivalen nu i augusti med Hilliard - ensemblen och fyra helt nya och för honom oprövade sångare - ett slags musikteaterverk med texter av Becket, Blanchaut, T S Eliot och Franz Kafka. Det ser vi fram emot men avslutningsvis ett stycke ur ett av Heiner Goebbels större verk för konsertestraden. Surrogate Cities är Heiner Goebbels monumentala studie över vår tids moderna storstäder – metropoler  fyllda av glädje och glamour, avantgarde och dekadens,  sorg och fasa, rikedom och elände. Ett stort verk som egentligen är ett sammansatt pussel av mindre stycken utan någon som helst linjär ordning. Verket beskriver en enorm storstad som kan vara var som helst och vilken som helst. Heiner Goebbels tycks mena att har man sett och levt i en storstad har man sett och levt i dem alla. Ett verk skrivet för konsertestraden snarare än ett multimedia har Surrogate Cities samma längd som en Mahler symfoni och bygger till sitt musikaliska innehåll mycket på samma modernistiska teknik utifrån en klassisk form som till exempel Alban Bergs operor. Heiner Goebbels använder sig av texter skrivna av Heiner Muller, Paul Auster och Franz Kafka och för att till sist citera programtexten till den konsert som hölls på Berwaldhallen för något år sedan:

  Goebbels målar färgsprakande och drastiskt med musikaliska stilblandningar och olika tekniska lösningar. Det är ett originellt, uppseendeväckande collage av ljud och ord. ”

Klicka här för att komma till Heiner Goebbels hemsida