Nyheter / Radioarkivet /Arbeten / Projekt Ljudminnen / Kontakt / Länkar
Ett Program av Ola Anderstedt om Musiken i Teatern
Måndag den 7 januari klockan 19.30 med repris fredag 11 januari klockan 13.05 2002
Sveriges Radio Musikradion P2
En berättelse om svensk teaterhistoria som egentligen är en berättelse om musiken som skrivits och som skrivs för teatern.
Ett program som inte handlar om operan, musikalerna eller sånglustspelen.
Utan om den dramatiska teatern – den talade teatern – en konst från tiljan ofta fylld med musik och sång.
Det börjar på Drottningholm och Gustav III:s hovteater som faktiskt mest spelade talteater år 1786 –
då teaterns repertoar var som flitigast. Och det var franska komedier , många av Molière.
Programmet berättar så om Strindberg och Tor Aulin som avgudade honom och därför överlycklig skrev musik till den store mästarens Olof – och Rangström som var lika förtrollad han.
"Utrymmena på nämnda teater voro så små, att jag inte fick plats med mera än ett orgelharmonium samt notställ för en violin och en altfiol. ”
Så kunde det låta när Kurt Atterberg skrev musiken till ett av Maeterlincks många dramer och han var inte ensam att knoga med teatermusik på kammaren. Det gjorde också August Söderman, Berwald och Kraus och i vårt eget nittonhundratal Hilding Rosenberg.
Men på sextiotalet blev det annorlunda med jazzmusik och Sten Lonnert – uppsättningar av amerikansk Off Broadway – teater.
Så kom Tolvskillingsoperan i olika kostymer med bland annat Monica Zetterlund som Sjörövar – Jenny på sextiotalet.
Men hur skapas och låter dagens musikteater ? Lyssna på programmet så får ni veta mera…
Ur Radiomanuset:
Världens kanske äldsta teater fungerar fortfarande både mekaniskt och i repertoar.
Den gamla gustavianska hovteatern ute på Drottningholm lades ner i början på 1800 – talet men återupptäcktes 1921 av två tjänstemän från Nationalmuseum som gick in i den gamla lagerlokalsliknande byggnaden och utropade –
vad är nu detta !
Den gamla gustavianska hovteatern står fortfarande kvar !
Med kulisser och allt.
Och med ett intrikat teatermaskineri välbevarat i hundratals år.
På den vägen är det.
För framförallt efter andra världskriget har Drottningholmsteatern blivit en av våra viktigaste operascener. Men det är på sätt och vis att göra den talade teatern en aning orättvisa.
Åtminstone historiskt.
För på Drottningholm spelades inte så värst mycket opera under 1700 – talet och absolut inte under guldåret 1786 – då teaterns repertoar var som flitigast.
Nej, det var mest komedier av franska dramatiker och då inte minst flera uppsättningar med stycken av Molière – Den Inbillade Sjuke spelades här för första gången i Sverige den 22 juli 1786.
Till ett av dessa Molière-stycken hade man till och med skrivit svensk mellanaktsmusik.
Det var mellanaktsmusik som skrevs av den tidens uppburne hovkapellmästare – Joseph Martin Kraus.
Kanske var det här som det egentliga mötet mellan talad dramatik och musik för första gången möttes i svensk teatertradition.
När Dramaten instiftades som kunglig scen 1788 drevs den som ett slags samprojekt med Operan och Operans orkester och balett var skyldiga att medverka vid föreställningarna på Dramaten också - om så krävdes.
Det var dessutom vanligt att Operans kapellmästare och dirigent komponerade musik till den dramatiska teaterns scen.
Alla som skrev musik för teatertiljan var hovkapellmästare vid Operan – Joseph Martin Kraus, Eduard Du Puy, Johann Fredrik Berwald men inte August Söderman som var hovkörmästare.
Det här betydde ju helt enkelt att uppdelningen mellan den så kallade talade teatern och sångteatern – operan – inte var så hård och strikt som nu för tiden. Ofta spelade man dramatik som krävde en stor scen som den på Operan och omvänt spelade man sångspel och opera-comique på den mindre scenen, Bollhuset och senare på Arsenalsteatern i Kungsträdsgården.
När Arsenalsteatern brann ner i början på 1800-talet, fick de båda teatrarna samlas på Operans stora scen ända fram till 1863, då den dramatiska teatern eller talteatern till slut fick en egen scen igen, den så kallade Gamla Dramaten vid Kungsträdgårdsgatan. Då , vid ungefär samma tid, fick Dramaten också sitt eget musikkapell, sin egen teaterorkester.
Tor Aulin
Det var i 1800-talets sista flämtande minuter som musikmannen Tor Aulin och teatermannen August Strindberg träffades. Och tillsammans hade man högtflygande planer. Både var för sig och tillsammans.
Trots Strindberg vresiga humör med alla andra runt omkring honom och Tor Aulins bräckliga lekamen skapade man var för sig men också tillsammans storverk. Musikaliska storverk och stora verk för teatern.
Tor Aulin blev några år senare, ett par år in på 1900-talet upphovsmannen till det som idag är Stockholms Filharmoniska Orkester eller Konserthusföreningen och August Strindberg blev snart världsberömd för sina romaner och dramatiska verk – inte minst Mäster Olof.
Mäster Olof som var ett av Strindbergs ungdomsverk nu i ny skepnad och med Tor Aulins sceniska musik.
Men Strindberg kunde inte släppa storverken från sin tänkande panna.
Han drömde om nätterna om Tor Aulin och bombarderade honom om dagarna med allsköns operaförslag, Stadsresan eller Drömspelet, Sankt Gotthards Saga eller Blåvinge Söker Guldpudran eller varför inte göra en opera av Spöksonaten ?
Vad fantastiskt och märkvärdigt skulle inte det bli ?
Men det stannade vid Mäster Olof.
I sig ett mästerligt konststycke som invigde den nya dramatiska teatern vid Nybroplan den 18 februari 1908.
Som kompositör räknas Kurt
Atterberg till de typiskt nationalromantiska tonsättarna. Han fick stundtals
också mycket stora framgångar med sin melodiska och romantiska musik på
kontinenten. Det förklarade han med att han lyckades förena "den stundom
folkloristiska färgen" med "det tematiska arbetets stränga formella behandling."
Ett av Kurt Atterbergs mest spelade verk är hans Svit nr 3 för violin, viola och
stråkorkester. Musiken skrev han från början till en teateruppsättning av
Maurice Maeterlincks mirakelspel "Syster Beatrice" på Intima Teatern på
Engelbrektsgatan.
"Utrymmena på nämnda teater voro så små, att jag inte fick plats med mera än ett orgelharmonium samt notställ för en violin och en altfiol. ”
Mirakelspelet handlar om en nunna som enleveras av sin älskade ur ett kloster. Hon tillber då en staty som föreställer Jungfru Maria. För att rädda Beatrice intar Maria hennes plats som nunna, och ingen märker någon skillnad. Mot slutet av sitt liv återvänder nunnan mycket ångerfull till sitt gamla kloster.
Hon inser nu vilken
förbrytelse hon har gjort sig skyldig till och vilken kärlek som har offrats på
henne.
Ett fruktansvärt moraliskt pekoral naturligtvis men musiken den finns kvar…
- Har jag i toner kunnat vara en ringa, men sannfärdig lärjunge till min ungdoms mästare, så räcker det.
Den som varit med om den eld, som en gång tändes av den underlige trollmannens gnista, när den slog ned i öppna ynglingasinnen, när jord och himmel rämnar, den förgäter icke…
Det var musiken i hans väsen, det obeskrivliga, svävande, fjärrsynta – och det äkta.
Överord kanske och skrivna i affekt.
Det som en gång utlöste Ture Rangströms skaparlusta var August Strindbergs prosa och dramatik. Det påstog han åtminstone själv.
Och under tjugotalet skrev Ture Rangström musiken till flera av August Strindbergs dramer – Till Damaskus 1926 men också till annan dramatik som Ibsens Brand 1928 och musiken till flera Shakespeare – uppsättningar – Macbeth 1933, Coriolanus 1934 och Kung Lear 1938. Musiken från de många Shakespeare – uppsättningarna satte Ture Rangström senare samman till tre stycken orkestersviter – I Shakespeares Landskap och Hamlet 1942. Men Ture Rangström var inte den ende i det unga 1900-talet som experimenterade med scenisk musik.
Hilding Rosenberg är nog den svenske kompositör under 1900-talet som mest haft nytta av sitt arbete och intresse för teatermusiken. Och detta till att börja med för Radioteatern som började att sända sina dramatiska alster bara några år efter att Radiotjänst hade börjat sina sändningar över huvud taget – år1926.
Hilding Rosenberg skrev musik för tolv uppsättningar fram till 1930. Och efter det fortsatte han sitt arbete utanför radioteatern med ett nästan femton år långt samarbete med teaterregissören Per Lindberg.
Hilding Rosenberg skrev teatermusik i en omfattning som praktiskt taget ingen konstmusikalisk tonsättare före honom – eller efter.
Men så var det också mycket viktigt för honom har det sagts, att arbetet med teatermusiken blev till en frigörelseprocess för hans konstnärliga skapande. Ett konstnärligt musikaliskt språk som nådde fram till ett mycket mjukare, starkt personligt, melodiskt och kontrapunktiskt språk. Så Hilding Rosenberg fortsatte att skriva mycket teatermusik.
Agamemnon 1928, musiken till Medea 1931, Richard den III 1943 och Yerma 1950. Perserna 1937, Lysistrate 1934, Hans Nåds Testamente, Blodsbröllop av Garcia Lorca, Flugorna av Sartre, Kung Oidipus och Fårakällan – ja det var massor av tonmanus för teaterscenen och ur detta experimenterande föddes Rosenbergs många operor, mycket av hans orkestermusik och kammarmusik.
Så kom det tidiga sextiotalet. En tid fylld av experiment, happenings och manifestationer – ett kulturellt nyskapande klimat i Sveriges konstvärldar som färgade av sig också på teaterlivet och inte minst musiken. Och på teatrarna satte unga djärva regissörer upp ung och djärv teater. Som när Sten Lonnert satte upp den amerikanska Off Broadwaydramatikern Jack Gelbers jazz –och narkomanpjäs Connection. Detta var verkligen någonting helt nytt för svensk teater. Det var en teater i tiden förankrad i en ny slags realistisk dramatik för att citera en samtida Ingemar Björksten. Den så kallade Lonnertgruppen spelade ofta ren improvisationsteater till improviserad jazzmusik. Man presenterade ny amerikansk Off Broadway – dramatik som Buren eller Viet Rock som berättade om Vietnamkriget och militarism. Kylen som utspelades i amerikansk fängelsemiljö och Connection som handlade om narkotikaberoende. En ung, samhällskritisk teater som la grunden till den svenska frigruppsteatern. En teater som ofta arbetade med musik och som arbetade med musiken som ett medskapande instrument.
Tolvskillingsoperan av Bertolt Brecht och Kurt Weill är tillsammans med Spelman På Taket Sveriges kanske största musikteaterhändelser under 1900 – talet. För det var en ständig följetong att Tolvskillingen måste spelas åtminstone en gång var tionde år på Stockholmsscenerna ända sedan den sattes upp för första gången i vårt land 1929. Och Spelman på Taket har ända sedan början på sjuttiotalet varit en evig följetong på de svenska teatrarna. Men sjuttiotalet var också Nationalteatern och Livet är en fest
Nationalteatern var en så kallad svensk Progg grupp som började som ren gatuteater bland studenter i Lund 1968.Med en ung publik som målgrupp började man med experimentet att förena teater med rockmusik.
NNationalteatern utvecklade under 70-talet en dynamisk sammansmältning av radikal teater och rockmusik med ett politiskt och socialt engagemang i texterna.
Tillsammans med gruppen Nynningen arbetade Nationalteatern under sjuttiotalet med teatergrupper som Narren och Oktober och startade musikrörelsens mest ambitiösa samarbete, tältprojektet Vi äro tusenden...
Tältprojektet som handlade om den svenska arbetarklassens historia.
Men i takt med att nittonhundratalet kröp mot sitt slut rann också gradvis dessa mer eller mindre radikala experiment ut i sanden. Institutionsteatern etablerade sig på nytt, Riksteatern flyttade till nya flotta lokaler och det gjorde också Stockholms Stadsteater och många andra teatrar ute i landet. Och det var nog så viktigt för en regionteater eller stadsteater i Sverige att ha sin egen musikchef. Men den moderna teatern av idag skapar också helt andra och nya förutsättningar för experiment i själva musiken.