Nyheter / Radioarkivet /Arbeten / Projekt Ljudminnen / Kontakt / Länkar

  Från revolution till demokrati

  

 

Med hot dogs och hamburgers pysande på den amerikanska grillen i den amerikanska barbecueträdgården utanför

den amerikanska  trävillan, råder alltid solsken på the 4th of july - USA:s nationaldag.

Och man firar alltid sin nation med massor av musik. Med barnakörer och John Philip Sousas marscher,

Tjajkovskij´s 1812 och Bruce Springsteens Born In The USA, Frank Zappa och God Bless America.

Jimi Hendrix och The Star Spangled Banner.

Med Woody Guthrie och John Wayne, Joan Baez och Aaron Copland.

I programmet berättar jag historien om den amerikanska musiken från självständighetsförklaringen 1776

fram till 9 /11.Ett program om amerikansk patriotisk musik från revolution till demokrati.

Radiomanuskript:

Med hot dogs och hamburgers pysande och frustande på den amerikanska grillen i den amerikanska barbecue trädgården utanför den amerikanska vita trävillan med falska grekiska kolonner råder alltid solsken på the fourth of july - den fjärde juli - det som är nationaldagen för The United States of America - världens största och äldsta demokrati  I alla fall så tycker The Americans det själva och har naturligtvis alltid gjort det ända sedan den dagen det begav sig när nationen en gång skapades för strax över 200 år sedan. Den fjärde juli på The Independence Day 1776. Men det är väl egentligen ingenting konstigt med det. Nationalism är ju ett fenomen som vi alla går omkring och släpar på - åtminstone mer eller mindre. Och varför skulle musiken vara ett undantag. Knappast om man får tro det man har hört från Over There i nästan över 234 år…

Independence Day är ju inte bara ett namn på en amerikansk science fiction film där utomjordingar anfaller USA just på den fjärde juli som firas till minnet av den amerikanska självständighetsförklaringen.  I USA firar man nationaldagen ungefär lika hysteriskt och översvallande som man alltid har gjort i till exempel Frankrike, med mycket parader, fyrverkerier och blomsterkaskader. Amerikanare älskar parader. Och så massor med musik givetvis. Pompa och ståt ska det va och det helst utan slut. Boston Pops spelar alltid denna dag nere vid stranden till The Charles River som ringlar sig genom staden Boston. Och alltsammans avslutas med kanonader, fyrverkerier och uvertyren till Tjajkovskijs orkesterverk 1812 till minne av den amerikanska segern över engelsmännen i kriget samma år . Så upplever man det och efter att Boston Pops för första gången framförde verket 1974 med fyrverkerier och kanoner och klockstaplar har man i USA fört in Tjajkovskijs orkesterverk i sin amerikanska patriotiska kanon. Trots att den ryske tonsättaren faktiskt skrev verket för ett helt annat krig till minne av de ryska truppernas seger över Napoleon i slaget vid Borodino – samma år – 1812.

Alla amerikanska barn är tvungna att svära eden till den amerikanska flaggan och att sjunga dom patriotiska sångerna. För redan i småskolan i första klass får småbarnen spela upp små teaterföreställningar med patriotiskt innehåll där man hyllar revolutionen och självständighetsförklaringen, dom gamla presidenterna och nationalhjältarna George Washington, Abraham Lincoln, och så vidare. Nationalism och patriotism står högt på dagordningen i dom amerikanska skolorna och man får också tidigt lära sig att sjunga dom gamla nationella hymnerna. Och kanske är USA det enda landet just nu i världen där man tvingar på sina småbarn nationell stolthet och patriotisk dogma. För idag finns det ju inga engelska skolbarn som sjunger God Save The Queen längre eller sovjetiska pionjärer som sjunger Sången om Stalin. I en tid då patriotism och nationstatstänkande anses som väldigt omodernt. Eller har jag kanske fel ? Helt plötsligt firade vi ju också den sjätte juli efter år av stillastående och glömska.

Den amerikanska underhållningsindustrin har sköljt över inte bara USA utan också hela världen med sitt budskap om att Amerika är ett land som står för frihet och fred, rättvisa och demokrati . Och det är åsikter som faktiskt delas av dom allra flesta amerikaner idag. Historiskt har det ju sin förklaring av det enkla skälet att Amerika var den enda platsen på jorden som erbjöd religionsfrihet på 1600-talet då dom första nybyggarna anlände till kontinenten. Man lämnade bakom sig ett Europa i mörker föstört av krig och förtryck, hunger och förföljelser. Amerika  blev till en slags flyktkontinent dit jagade kunde komma och gömma sig från sina Europeiska förtryckare eller fordringsägare. Irländarna kom dit på 1840-talet under den enorma hungersnöden när skördarna slog fel. Franska hugenotter bosatte sig i Louisiana och östeuropéer och judar tog sin tillflykt till Den Nya Världen bort från kosackattacker och pogromer. Till och med våra fattigaste smålänningar drog till Twin Peaks och svenskbygderna i Minnesota . Och dom flesta amerikanska artister har förr eller senare i sin musik gett uttryck för någon slags nationell patriotism. Det har man gjort ända sedan Stephen Foster skrev sina första sånger, John Philip Sousa skrev sina marscher och George M Cohan sina patriotiska sånglustspel.  George M Cohan som anses som den amerikanska musikalens urfader. Och hans sånger har alltid varit starkt patriotiska. Som paradnumren You´re A Grand Old Flag eller Over There som skrevs för att höja stridsmoralen under Första världskriget. Eller  sången om The Yankee Doodle Dandy.

Ballad for Americans är ett typexempel på ett patriotiskt sångstycke som har sitt ursprung i nöjesindustrin. Och stycket skrevs mitt under den ekonomiska depressionen på trettiotalet med hjälp av pengar från president Roosevelts New Deal - politik då man satte igång ett enormt federalt projekt för att få slut på arbetslösheten. Ballad for Americans -  ett i vår tid ganska pompöst stycke musikdramatik skrevs både för att ingjuta hopp i det amerikanska folket och för att ge underhållning i en tid av ekonomisk depression, naturkatastrofer och arbetslöshet. Och stycket blev en omedelbar succé. Alla ville höra det musikdramatiska verket som berättade om den enkle amerikanen som kom från alla folk i världen och som samtidigt var  A Double Check American , som det heter i sången. En amerikansk världsmedborgare som tillhörde alla religioner och som hade sitt ursprung i alla världens länder. Ett stycke nationalistisk musikhistoria som naturligtvis fortsätter med  att räkna upp presidenter och historiska händelser av betydelse för den amerikanska nationen. Som en slags märklig nummerrevy. Men i vissa versioner förekommer det också kritik av enskilda händelser och politiska tragedier. För USA´s historia är ju som alla vet inte bara en dans på demokratiska rosor. Orättvisor har det funnits gott om. Utrotningskrigen mot indianerna, slaveriet i Södern och förtrycket mot dom svarta, gangsterväldet under förbudstiden, hetsen på kommunister och McCarthy - utrensningarna på femtiotalet, sextiotalets Vietnamkrig eller dom meningslösa morden på Abraham Lincoln, president Kennedy och Martin Luther King.

Amerika är ju paradernas land. Ett land där man firar vad som helst och när som helst med en parad eller gärna flera. Och ofta samtidigt. Basebollmatcherna har sina egna parader och det har också fackförbunden. De politiska partierna, det vill säga dom två som finns i någon större utsträckning, republikaner och demokrater, har också sina egna parader. De olika etniska grupperna firar sina bemärkelsedagar med parader. På St.Patricks Day eller på Thanksgiving. American Steuben eller The West Indian American Day. Och så Mardi Gras i New Orleans förstås. Men för att man ska kunna hålla en riktigt lyckad och amerikansk parad måste man ha åtminstone en eller helst flera typiskt amerikanska marschorkestrar. Och en amerikansk marschorkester eller ett amerikanskt brass band är inte intressant eller kanske inte ens kan existera i USA utan sin repertoar med musik av John Philips Sousa - den amerikanska marschmusikens Grand Old Man.

Naturligtvis är John Philip Sousa mest känd för marschen Stars and Stripes Forever som blev USA´s nationalmarsch nummer ett i slutet av 1800-talet. Men han skrev också andra paradslagnummer för marschorkestrar som Semper Fidelis, The Washington Post, King Cotton eller  El Capitan. John Philip Sousa älskade att turnera med sin väldiga blåsorkester över hela den amerikanska kontinenten. Han utökade den vanliga militärorkesterns instrumentuppsättning och lät en instrumentmakare tillverka en helt ny slags bastuba som kunde spela över dom andra instrumenten - sousafonen som man inte bär på sidan utan kränger på sig som en slags ryggsäck av mässing med ett horn som går runt hela kroppen och som mynnar ut ovanför musikerns huvud i en väldig tratt. Ett instrument som ger det amerikanska Sousabandet sitt eget speciella och mycket kraftfulla sound. Och  mellan åren 1892 och 1931 hade John Philip Sousa rest kors och tvärs över hela den amerikanska kontinenten med sin orkester och med hela  15 623 konserter inpräntade han sin musik i det amerikanska folkets medvetande. En musik som fortfarande älskas av nästan alla amerikaner och som kanske är det mest patriotiska som USA kan presentera.

Amerika är ett folk som sjunger och som har en lång sångtradition bakom sig och därför är det inte underligt att dom patriotiska sångerna används på alla möjliga sätt. Man sjunger dom på sportevenemang när man ska spela baseball eller boxas. Man sjunger dom i valrörelser och politiska konvent. Man sjunger sina sånger som ett utslag för gemensam kamp och som protest. Den berömda sångerskan Marian Anderson sjöng sången America The Beautiful på fotstegen till The Lincoln Memorial 1939 när den konservativa organisationen Daughters of the American Revolution förbjöd henne att sjunga i Constitution Hall på grund av hennes hudfärg. Och givetvis sjöng man Irving Berlins patriotiska sång God Bless America till minne av de som dog vid attacken mot World Trade Center den 11 september 2001. Men kanske mest känd är en gammal gospel som blev till en kampsång och ett slagträ för den amerikanska medborgarrättsrörelsen i slutet på femtiotalet och som klingade ut över The National Mall i Washington när Martin Luther Kings höll sitt berömda I Have A Dream - tal den 28 augusti 1963.

Under perioden fram till att det amerikanska inbördeskriget bröt ut 1861 skrevs och författades nationalsånger både av nordstatare och sydstatare. Battle Hymn Of The Republic är den kanske mest kända men den sång  som oftast citeras både i romaner och på film är naturligtvis sydstaternas patriotiska hymn alla kategorier en låt som helt enkelt heter I Wish I Was In Dixie. Dixie som i amerikansk folklore är ett annat uttryck för dom amerikanska sydstaterna. Den skrevs av Daniel Decatur Emmett mitt under det nordamerikanska  inbördeskriget på 1860 - talet och heter egentligen Dixie´s Land. USA´s nationalhelgon nummer ett - Elvis Presley - har naturligtvis sjungit in den men det har också samhällskritikern och matematikprofessorn Tom Lehrer en gång gjort. I USA leder sjungandet av Dixie inte alltför sällan till konfrontationer eftersom många anser att låten är ett uttryck för det gamla rashatet mot dom svarta i den amerikanska södern. Och när den första svarta ledamoten valdes in i den amerikanska kongressen blev en senator från sydstaterna så upprörd över detta  att när han en gång mötte henne i hissen så skrek han till sin kollega att han skulle sjunga Dixie ända till hon skulle börja gråta. Och så började han sjunga.

Trots att den handlar om precis det motsatta har texten till Bruce Springsteens rocklåt Born in the USA betraktats som en patriotisk hyllning till Amerika och att vara amerikan. Missuppfattningen var ett faktum när journalisten George Will var på en konsert med The Boss  i september 1984.  Han upptäckte en amerikansk flagga som hängde på scenen och dagen efter skrev han en krönika som publicerades i tusen dagstidningar över hela den amerikanska kontinenten. I krönikan hyllade han Bruce Springsteen för hans gränslösa fosterlandskärlek.  ”Om alla amerikaner arbetade med lika mycket energi och självförtroende som Bruce Springsteen så skulle vår ekonomi vara mycket, mycket bättre.”

Fem dagar senare var Ronald Reagan på en valturné i New Jersey. Som bakgrundsfond på scenen hade Reagan placerat Frihetsgudinnan på en jättelik bild och när han talade till publiken sa han att: ”Amerikas framtid vilar på tusentals drömmar i våra hjärtan, den finns i budskapet om hopp i den musik som en man som så många unga amerikaner beundrar: New Jerseys egen Bruce Springsteen". Men Born in the U.S.A. var i själva verket en protestsång, en protestsång mot USA:s krig i Vietnam.

This Land Is Our Land är en av USA:s mest kända patriotiska sånger men den skrevs av folk och protestsångaren Woody Guthrie 1940 på en gammal melodi som han brukade vissla. Woodie  var fruktansvärt trött på Irving Berlins redan på fyrtiotalet ganska uttjatade Amerikahyllning God Bless America som han upplevde som både orealistisk och platt. Trött på att ständigt höra Kate Smith sjunga den på radio skrev han ett slags svar som från början fick namnet "God Blessed America For Me ". Woody Guthrie ändrade innebörden i sången flera gånger beroende på hur det politiska klimatet var i det egna hemlandet  för närvarande. Men nuförtiden har den från början ganska kritiska sången blivit rumsren och har till och med fått sin plats i det amerikanska kongressbibliotekets National Recording Registry där man har samlat dom inspelningar som man anser ska bevaras som kulturminnesmärken för all framtid. Och här har också God Bless America fastnat. Tillsammans med bland annat Frank Zappa och hans ganska så samhällskritiska alster We´re Only In It For The Money från sextiotalet. Och i en helt annan version än i Kate Smiths tillrättalagda version från 1939.

Men det finns en amerikansk musik som på ett mera grundligt sätt försöker beskriva den egna nationen och berätta historien om landet Amerika och om människorna som lever där. Den amerikanska konstmusiken har i nästan tvåhundra år försökt att beskriva den en gång så unga nationen och det sker ofta mer eller mindre programmusikaliskt som ett beskrivande av ett folk, av händelser eller för den amerikanska kontinenten typiska eller mytiska tillstånd. Och det är nog då som den amerikanska patriotiska musiken är som bäst - när den helt enkelt blir till nationalromantisk programmusik - om man nu kan kalla den så. Tonsättare som Roy Harris, Charles Ives, Aaron Copland, Leonard Bernstein eller George Gershwin som alla har skrivit musik som präglats av den amerikanska historien.

Den tyske tonsättaren Kurt Weill som precis hade korsat Atlanten på flykt från Hitlers nazister skrev Knickerbocker Holiday som hade premiär 1939. Ett musikdrama som baserar sig på en text av Maxwell Anderson och som handlar om dom första nybyggarna i det gamla New York. Om holländarna som först besatte den halvö där nu en av världens största städer ligger. Knickerbocker Holiday handlar om en av dessa holländare – om dessa holländska immigranters första ledare – en något ålderstigen och ruffig gentleman vid namn Peter Stuyvesant – som leder sin skara holländska nybyggare med järnhand och med träben mot indianöverfall och engelska rödrockar. I början av dramat är Peter Stuyvesant en ganska reaktionär figur men utvecklas genom pjäsen till att bli en sann amerikansk demokrat efter typiskt amerikanskt trettiotalsmönster.

Aaron Copland är en av de mest patriotiska av alla amerikanska tonsättare och två av hans stycken som han skrev i början av Andra världskriget tillkom egentligen i syfte att höja det amerikanska folkets krigsmoral efter japanernas attack mot Pearl Harbor 1941. Fanfare for The Common Man är ett av hans mest citerade stycken och användes av demokraterna under många år som ackompanjemang till deras politiska kampanjer, ett stycke patriotisk americana som framförts både av Woody Herman, Rolling Stones och Emerson, Lake and Palmer.  Musiken har använts för att locka unga män till den amerikanska flottan i deras rekryteringskampanj och spelades också i samband med att Barack Obama svor presidenteden för ett par år sedan. Verkligen patriotiskt så det förslår. Samtidigt i början på fyrtiotalet skrev Aaron Copland Lincoln Portrait som också det är en hyllning till hjältar i den amerikanska historien. Ett nästan hysteriskt citerat stycke patriotisk svada med orkester och uppläsare av Lincolns berömda Gettysburg-tal. Eller vad sägs om interpreter som Gregory Peck, Marian Anderson, Henry Fonda eller Danny Glover, Al Gore och Tom Hanks, Katherine Hepburn eller Paul Newman. Eller versionen med  Barack Obama och The Chicago Symphony Orchestra och eller den med The London Symphony Orchestra och Margaret Thatcher som uppläsare av presidents Lincoln berömda tal. Som vi nu ska lyssna på.  På så sätt kan man ju kanske knyta ihop banden igen, mellan den gamla engelska ockupationsmakten och dom unga amerikanska rebellerna som slog sig fria och den 4 juli 1776 utropade sin egen unga demokrati. En engelsk statsminister som högtidligt läser ett tal av en amerikansk president med en  engelsk symfoniorkester som spelar ett stycke patriotisk amerikansk musik. En aning långsökt, naturligtvis. Precis som all annan historia.

Låtlista:

1.The Star Spangled Banner ( USA´s Nationalhymn )

Kompositör: John Stafford Smith

Jimi Hendrix elgitarr m instr.ack

Inspelad Woodstock - festivalen 1969

2. Groucho Marx repliker ur film med Bröderna Marx

Inspelad 1932. Film Soundtrack.

3. I Love A Parade

Kompositör: Phil Arden -. Ohman

Harry Richman sång med orkester

Inspelad 1932

4. 1812 - Opus 49

Kompositör: Peter Tjajkovski

Detroits Symfoniorkester - Antal Dorati , dirigent

Inspelad 1978

5. You´re A Grand Old Flag

Kompositör: George M. Cohan

Amerikanska skolbarn sjunger sången i skolteaterföreställning

Inspelad 2009

6. The Pledge Of Allegiance

Kompositör: Amon Amarth

John Wayne - tal med kör och orkester

7.You´re A Grand Old Flag

Kompositör: George M. Cohan

Ralph Alessi trumpet, Mark Feldman violin

Inspelad 1999

8. Over There

Kompositör: George M. Cohan

Enrico Caruso

Inspelad 1911

9. Yankee Doodle Boy

Kompositör: George M. Cohan

James Cagney with Studio Orchestra

Soundtrack från filmen "Yankee Dodle Dandy " 1942

10. Ballad For Americans

Kompositör: Earl Robinson - John Latouche

Paul Robeson sång och tal med American People´s Chorus och Nat Shilkret dirigent

The Victor Symphony Orchestra

Inspelad 1940

11. John Philip Sousa talar på sin 75-årsdag.

Inspelat 1929

12.The Stars And Stripes Forever

Kompositör: John Philip Sousa

John Philip Sousa dirigerar The Sousa Band

Inspelat 1929

11. Looking Upward - Suite

Kompositör: John Philip Sousa

Keith Brion dirigerar The Royal Artillery Band

Inspelad 1999

12. God Bless America

Kompositör: Irving Berlin

Kate Smith sång med Jack Miller´s Orkester

Inspelad 1939

13. We Shall Overcome

Kompositör: Trad

Joan Baez gitarr och sång

Inspelad 1962

14. Dixie

Kompositör: Daniel Decatur Emmett

Columbia Orchestra

Inspelad 1908

15. Dixie

Kompositör: Daniel Decatur Emmett

Alan Baker bariton med The Harmoneon Singers och Lawrence Skrobacs  piano

Inspelad 1976

16. Born In The USA

Kompositör: Bruce Springsteen

Bruce Springsteen sång och gitarr med The E Street Band

Inspelad 1985

17. This Land Is Your Land

Kompositör: Woody Guthrie

Woody Guthrie gitarr och sång

18. God Bless America

Kompositör: Irving Berlin

Frank Zappa and the Mothers Of Invention

Privat CD Zappa Records

19. Rhapsody In Blue

Kompositör: George Gershwin

André Previn piano och dirigent. Pittsburghs Symfoniorkester

Inspelad 1984

20. How Can You Tell An American ur " Knickerbocker Holiday "

Kompositör: Kurt Weill - Maxwell Anderson

Thomas Hampson bariton.

John McGlinn dirigerar The London Sinfonietta & Chorus

Inspelad 1996

21. The Scars ur " Knickerbocker Holiday "

Kompositör: Kurt Weill - Maxwell Anderson

Walter Huston sång med orkester dir. Maurice Abravanel

Inspelad 1938

22. Fanfare For The Common Man

Kompositör: Aaron Copland - arr. Emerson, Lake & Palmer

Emerson, Lake & Palmer

Inspelad 1986

23. Lincoln Portrait för Recitatör och Orkester

Kompositör: Aaron Copland

Right Hon. Margaret Thatcher - speaker

Wyn Morris dir. London Symphony Orchestra

Inspelad 1992