Nyheter / Radioarkivet /Arbeten / Projekt Ljudminnen / Kontakt / Länkar
Musikens Afrika - en radioserie i 4 delar om musiken på den afrikanska kontinenten
1995 uppfann engelsmannen Trevor Bayliss en radio som man drar upp med en mekanisk fjäder.
20 sekunder tar det att dra upp radion, ungefär lika lång tid som det tar att dra upp en gammal väckarklocka.
Och när man gjort det, kan man lyssna på radion i 40 minuter.
En dymano sätts i svängning och alstrar elektricitet till radion som får den att brumma och ta in frekvenser. En radio som inte behöver dyra batterier och som inte behöver kopplas till det elektriska nätet.
Engelsmannen Trevor Bayliss såg på TV - nyheterna en dag i början på 1990 – talet.
Han blev mycket nedstämd , för han fick se bilder på AIDS – smittade afrikanska barn.
Så han började fundera på hur man bäst kunde förhindra att den fruktansvärda epidemin spred sig alltmer – en farsot som enligt FN redan 1991 hade tagit livet av 11 miljoner afrikaner.
Det enda som kan stoppa farsoten är att sprida kunskap och det effektivaste sättet att göra detta i Afrika är genom radio. För alla afrikaner lyssnar på radio. Det trodde åtminstone Trevor Bayliss.
En natt drömde Trevor Bayliss att han var en brittisk kolonisatör i Afrika i början på seklet. Han satt på verandan någonstans ute i bushen och drack ett glas gin och tonic och lyssnade på en grammofonskiva på den gamla Victrolan. En gammal grammofon som man drog upp för hand. Och så föddes idén om radion som gick att skruva upp med en fjäder.
I Sydafrika startade Nelson Mandela en fabrik för tillverkning av Bayliss dynamoradio.
Och den sydafrikanska dynamoradion – The Freeplay wind-up radio - blev genast en given succé. Men naturligtvis hjälpte inte Bayliss´ dynamoradio till att stoppa den fruktansvärda AIDS – epidemin som fortfarande plågar den afrikanska kontinenten.
The Freeplay wind-up radio bidrog i alla fall till att sprida den moderna afrikanska musiken.
Men det är kanske egentligen en rätt så klen tröst.
En klen tröst i ett Afrika härjat av eviga hungerkatastrofer,
Vidriga etniska rensningar och sjukdomar som inte går att bota.
Vit imperialistisk utsugning, slavhandel och blodiga krig mellan stammar som aldrig vill ta slut.
Han var den ende jazzorganisten.
Han körde orgeln på en mulåsnekärra från det ena huset till det andra och överallt där han visade sig strömmade folket till.
Han hette Gashe och hans danser kallades I – Tswari.
Man betalade tre pence vid dörren och släpptes in i ett kvavt smutsigt rum där de dansande knappt kunde urskilja varandra i de dammoln de rörde upp och som skymde den ensamma fotogenlampan.
Värdinnan satt i en vrå bredvid ett stort ölfat.
Hon sålde marmelad i sixpenceportioner, stora som en munsbit, och begärde en shilling om någon ville gå bakom förhänget.
Gashe trampade takt på pedalen och med sin orgel åstadkom han en virvlande effekt av ständig rörelse.
Ständig rörelse i ett dammhål där ingen generade sig för en annan.
När Gashe spelade I-Tswari – en musik som bestod av tre ackord som repeterades i det oändliga fyra eller fem eller sex timmar varje kväll, interfolierades musiken av vällustiga stönanden.
I Västra Afrika brukar man säga att när en gammal afrikan dör, går ett helt bibliotek av kunskap i graven med honom. Eller med henne. Och historierna om de gamla
kungarikena Ghana, Mali, Songhai Yoruba finns fortfarande kvar och levande hos den västafrikanska befolkningen.
För legenderna finns där som sånger, recitationer och berättelser som vandrar i den orala traditionen.
Och tack vare dessa vandrande berättare, grioter som de kallas, så känner minsta barn till berättelserna om Sunjata Keita, grundaren till det legendariska och väldiga Malirike som dominerade den afrikanska kontinenten för 800 år sedan.
Före den västerländska kolonisationen av Västafrika fanns det flera afrikanska kungariken som kontrollerade handelsvägarna upp mot Nordafrika.
I kuststäderna handlade man med de första europeiska besökarna och slavhandeln tog alltmer fart under 1600 - och 1700talen. Och kanske var det kontrollen av handelsvägarna och därmed kravet att överföra information snabbt på stora avstånd som skapade den afrikanska talande trumman, där olika slagsätt och rytmer bildade egna ord och meningar.
Och kraften och variationsrikedomen i den västafrikanska trumtraditionen saknar motstycke någon annanstans i Afrika.
Yoruba som alltid börjar sin musik med de talande trummornas konversation, Ashanti och Ewe från Ghana, de dyrkade mästarna på de handspelade djembe - trummorna.
Och det var de unga musikerna från Västafrika som förde ut afrikanska musiken till världen i början på 1970 - talet. En ung, afrikansk musik som tog sina intryck inte bara från västerlandet utan också från de egna urgamla traditionerna.
Och på åttiotalet spred sig denna unga afrikanska musik över kontinenten och världen. Youssou n ´Dor från Senegal, Alpha Blondy från Elfenbenskusten, Salif Keita och Ali Farka Touré från Mali, Manu Dibango från Kamerun. Fela Kuti och Sunny Adé från Nigeria.
Eller Babaa Maal från Senegal som utvecklade en urgammal sångteknik - daaudé heli som helt enkelt betyder - ”Rösten som exploderar”.
De gamla berättarna som vandrar från by till by med sina instrument med 12 strängar - Kora - de så kallade mandingo - grioterna, har också blivit moderna. De blandar sina egna urgamla sånger med latinska rytmer eller experimenterar med diskoinfluerad dansmusik. Mory Kante fick på det sättet en stor hit i Europa 1988 med sin sång Yeke, Yeke.
Samtidigt fanns det politiska krafter som motarbetade populariseringarna av den traditionella musiken.
De nyetablerade, självständiga staternas kulturministrar krävde att musikerna utgick från sina egna traditioner. Lokala musikgenrer och stilar skapades i Mali och Guinea.
Och den västinfluerade Highlife - musiken som hade dominerat scenen på femtio- och sextiotalen i Ghana och Nigeria fick ge plats för en mer traditionsbaserad musik.
Att på kort tid beskriva Afrikas alla musikaliska populärkulturer är en omöjlig uppgift eftersom den afrikanska populärmusiken inte bara i ett historiskt perspektiv utan också i det som är nuet – hela tiden förändras.
Förändras och förnyas.
Försvinner och kommer tillbaka.
Som ett annat uttryckssätt. Som ett annat sätt att med musik leva och umgås.
Som en annan musikalisk brygd eller fusion.
High Life
Soukous
Juju
Makossa
Marabi
Bembeya
Musiken i Afrika är kanske just precis som den afrikanska historien eller det afrikanska historiska berättandet. En helt och hållet oral tradition. Utan böcker eller annat nedtecknat material. Utan skriftliga urkunder eller tryckta arkiv. För afrikanskt berättande tecknas inte ner någonstans, sätts aldrig på pränt. Den afrikanska historien finns bara bevarad åt oss genom berättandet från far till son. Eller genom professionella historieberättare och grioter som vandrar omkring i byarna och berättar för en ny generation de gamla legenderna. Precis så är det också med den afrikanska musiken och därför är den afrikanska musiken hela tiden lika föränderlig och aldrig stillastående.
För många är Kinshasa eller Leopoldville, huvudstaden i Zaire eller det som idag är Kongo, det absoluta centret för den centralafrikanska populärmusiken. För det är här i nöjeskvarteren Matonge som den kongolesiska rumban föddes. En musikstil bland hundratals musikstilar på den afrikanska kontinenten och en musikstil som är känd i västerlandet som soukous eller shake – det vill säga helt enkelt skaka. Skaka loss.
Den kongolesiska rumban är en gitarrbaserad musik och har sitt ursprung från tiden för den franska och portugisiska kolonisationens sista år på femtio- och sextiotalet.
Och den verkliga guldåldern för denna musik började när Joseph Kabalese grundade sin första orkester African Jazz. Och året det var 1953.
Grand Kalle som var Joseph Kabalese´s artistnamn införde helt nya tekniker och uttryckssätt i musiken och hans orkester blev till en plantskola för unga musiker som Doctor Nico , Tabu Ley Rochereau och den unge pianisten och saxofonisten från Kamerun – Manu Dibango. Under sextiotalet ökade konkurrensen mellan de olika orkestrarna och den största konkurrenten om den dansande publikens gunst var en orkester som helt enkelt döpt sig till det självmedvetna och självklara namnet OK Jazz…
Bara sjutton år gammal hade Franco redan flera år av musikerliv bakom sig och när han startade sin första egna orkester dröjde det inte länge förrän Franco blev den stora stjärnan i den här delen av världen. Franko Luambo Makiadi var en fattig gatpojke utan utbildning som tidigt blev intresserad av musik. Han blev proffs redan vid elva års ålder och som ung artonåring när han hade haft sin nya orkester OK Jazz i bara ett års tid, kallade alla honom för gitarrens trollkarl.
Gitarrens Trollkarl blev genast en succé men inte bara för att hans musik var så utmärkt att dansa till. För Franco var också en musikens poet, en berättare i den typiskt afrikanska orala traditionen. Och dessutom en samhällskritiker och samtidssatiriker som ofta var ute på hal is i president Mobutu ´s diktatoriska Zaire.
Men hos publiken var han måttlöst populär och under sina glans dagar var Franco upphöjd nästan till en slags gud i Kongo.
Det sägs att han spelade in över tusen av sina egna sånger på skiva och att hundra av hans skivor nått framgångar långt utanför den afrikanska kontinenten. Hans orkester bestod under olika perioder av inte mindre än 40 musiker och på så sätt blev nästan hundra familjer ekonomiskt beroende av hans musik.
Det var i början på 1970 – talet som Nigeria helt plötsligt exploderade. Exploderade av en helt ny och annorlunda afrikansk musik. En musik som föddes i huvudstaden Lagos och som utvecklades ur den västafrikanska Highlife – musiken, musik från Västindien, ur de inhemska juju- och fuhi – traditionerna men också med spår av amerikansk jazz- och rockmusik. Highlife med sina västerländska blåstraditioner och Juju med sina stora orkestrar med gitarrer och saxofoner och väldiga Yoruba – trummor - påverkade den unga generationen i Lagos slumkvarter. Men de unga afrikanska musikerna lyssnade också på den senaste amerikanska flugan – fusionen mellan modern jazz och modern rockmusik som kallades funk – och man lyssnade på svart amerikansk soul och på James Brown. De unga afrikanska musikerna började att experimentera med allt detta – denna kokande häxbrygd av musikaliska stilar. Och snart spreds den nya musiken över hela den afrikanska kontinenten och alla ville dansa till den. Alla ville dansa till det nya soundet. Ebenezer Obey, Fela Kuti och King Sunny Adé. Det nya afrikanska soundet som de kallade för Afrobeat !
Och fortfarande under 90talet skingrades hans publik av nigerianska soldater när han försökte att spela sin musik i det egna landet. Och i början på åttiotalet dog också Lagos som den nya musikens Mecka. Makthavarna förbjöd musiken och stängde dansrestauranger, nattklubbar och skivstudios.
Men Fela Kuti fortsatte att spela sin egen afrikanska afrobeat - en musik som alltid varit mer eller mindre politisk och med texter som ofta handlar om oförätter och om förtryck. Till och med om förtrycket mot hans egen familj och hans egen mor som dog av de skador hon ådrog sig när Nigerianska militärer attackerade Fela Kuti´s bostad, brände ner hans inspelningsstudio och kastade ut henne från ett fönster på översta våningen.
Men om Lagos dör som musikstad föds det istället en musikalisk trend någon annanstans.
Idag är det Dakar i Senegal som är en av de viktigaste musikstäderna på den afrikanska kontinenten.
Här har många av de största afrikanska världsmusikerna börjat sina karriärer och här fyller de på den egna inspirationen. Youssou N´Dour, Cheik Lô, Africando, Thione Seck, Ismael Lô, Fatou Gewel, Assan N´Djaye, Kine Lam.
Och Dakar är precis som Lagos en typisk afrikansk storstad.
En typisk storstad i Afrika med sina överfyllda minibussar som ryker dieselolja. Bilar som kör ikapp med vinglande getter på gator som egentligen består av tillplattad sand. Tiggare i alla gathörn och militärpoliser som vankar av och an i jakt på nytt villebråd att förtrycka. Böneutropare som skallar från minareternas torn och överallt marknader där man prutar om allt från kalebasser till nypåfyllda flaskor med palmvin.
Men Dakar är också en typisk afrikansk storstad som sjuder av natt- och nöjesliv.
Gamla traditioner möter västvärldens innovationer. Stora afrikanska orkestrar spelar utan avbrott på restaurangerna och nattklubbarna där moderna Mbalax - rytmer blandas med en slags afrikansk Salsa, och bluesinspirerad västafrikansk gitarrmusik.. Man hör bugarabu - - och sabartrummornas rytmer långt ner i den kolsvarta afrikanska natten och när musiken till slut tystnar tar havets vågor över med sitt sövande brus...
Om musiken överhuvudtaget tystnar i den afrikanska natten…
Del Två
"Arabiska divor och sånger om kärlek - om Nordafrikas och arabvärldens stora sångare och musikaliska romantiker". En serie i fyra delar om den afrikanska kontinentens människor och musik av Ola Anderstedt. Serien utger sig för att vara heltäckande, utan ger nerslag i olika musikkulturer i gårdagens och dagens Afrika i ett försök att beskriva variationerna och rikedomen i de afrikanska musiktraditionerna. Dagens avsnitt är det andra i ordningen och har rubriken Arabiska divor och sånger om kärleken. Det handlar om Nordafrikas och arabvärldens stora sångare och musikaliska romantiker, om egyptiska sångdivor och nordafrikansk kärleksmusik, Asmahan, Oum Kalthoum eller Farid El Atrache. Ett program om Libanon och Raimusik, den mycket speciella sjuttiotalspopen från Etiopien och Sudan och dagens musikaliska strömningar i Casablanca och Marrakesh. Men också om urgamla musikaliska traditioner - såväl folkliga som konstmusikaliska. Här berättas om beduinernas musik och om sufitiska ritualer. Eller om magdans och Libanonpop?
Den europeiske turisten vandrar in i den nordafrikanska hamnstaden.
Han rör sig långsamt i den tunga hettan genom de trånga gränderna. De trånga nordafrikanska gränderna med sitt vimmel av krydd- och lerkrusförsäljare, ungar i trasiga kläder som springer åt alla håll, packåsnor och gulbruna hundar, skäggiga gamla män som sitter på kaféer och språkar och röker vattenpipa och sörplar på sitt svarta kaffe, beslöjade nordafrikanska kvinnor som stirrar på turisten med ögon intensiva som glödgat kol.
Och den europeiske turisten kommer allt längre in i de arabiska kvarteren…
Turisten är trött efter en hel dags vandring. Det är kväll nu i den nordafrikanska staden men gatulivet har inte upphört. Lampor överallt i alla storlekar och kulörter och kärror som trängs med gamla bilar som frustar omkring åt höger och vänster. Frän tobakslukt, doften av orientaliska kryddor och rökelse ringlar sig längs trottoaren.
Överallt finns det små kaféer med billiga CD - spelare som kör de senaste låtarna från Damaskus, Kairo eller Libanon. Alla ljud är i en enda röra nu, gatuvimlet, bilarna, tjattret från gubbarna som sörplar sitt kaffe och det skrällande ljudet av hundratals kassett – eller CD-spelare som maler och maler den arabiska popmusiken så den till slut blir ohörbar.
Men plötsligt hör turisten ett ljud av en annan musik inifrån en nattklubb.
Han går in och sätter sig och där trängs han med alla de andra arabiska ungdearna.
För inne på nattklubben står en orkester med en kör och längst fram på scenen står hon –
en av de stora stjärnorna i den moderna nordafrikanska musiken. Dania, Nagwa Karam, Angham, Diana Haddad, Samira eller Latifah Wadeh. Som alla har en sak gemensamt. En gemensam förebild, en gemensam legend…
Ibrahim Oum Kalsoum.
Född I Tamayet et Zahayra, Sinbellawein vid floden Nilens nordöstra delta år 1908.
Död i Kairo den 3 februari 1975.Om Kalsoum.Egyptisk sångerska och nationalhelgon.
När Oum Kalsoum gick bort var hon så berömd och så dyrkad att miljontals nordafrikaner – inte hundratusentals – följde henne på vägen till den sista vilan.Hon kom från en fattig familj i en liten egyptisk by – men när hon fortfarande var en liten flicka hade ryktet om hennes sång nått ända bort till Kairo och hon blev inbjuden att sjunga på ett bröllop hos en rik affärsman.Musikerna som var där för att ackompanjera henne blev så förtjusta att de övertalade hennes far att hjälpa henne i en karriär som sångerska och redan på tjugotalet var Oum Kalsoum en celebritet i det fashionabla Kairo.
På femtiotalet hade ryktet om Om Kalsoums berömmelse nått upp till Europa och på en förfrågan från hennes egyptiske agent i Kairo beslöt sig arrangörerna för den franska revyteatern Olympia i Paris att handla blixtsnabbt.
Man skrev kontrakt med den egyptiska sångerskan men de franska arrangörerna började snart att få kalla fötter.
När de franska arrangörerna frågade hur många sånger Oum Kalsoum skulle sjunga, fick man det märkliga svaret att hon skulle sjunga två.
Och när Oum Kalsoum några dagar innan konserten landade på flygplatsen utanför Paris kom praktiskt taget ingen dit för att möta henne. Ingen press, inga fans, inga beundrare
De franska arrangörerna hade nu fått mycket kalla fötter.
Dagen innan konserten var biljettluckan fortfarande tom och inga biljetter hade förbeställts.
De franska arrangörerna slet sitt hår – katastrof !
Men dagen då konserten med Om Kalsoum skulle gå av stapeln ringde en förtvivlad ansvarig från teatern till arrangörerna – det var fullständigt kaos nere vid teatern.
Nordafrikaner av alla nationaliteter ringlade sig i köer flera kvarter bort mot Olympia och inom trettio minuter hade alla biljetter och restplatser sålts slut.
En egyptisk shejk blev så rasande när han inte fick biljett att han drog sin revolver och hotade skjuta ner alla närvarande om han inte fick komma in.
Om Kalsoum – sångerskan från Tamayet el Zaharya, Sinbellawein vid den egyptiska floden Nilens nordöstra delta hade kommit för att erövra Europa.
Mellan åren 1946 till 1956 var de 225 kvadratkilometrarna som omgav den marockanska hamnstaden - Tanger en internationell zon som styrdes av sex länders regeringar och som alla sex sanktionerade smuggling i stor skala.
Tanger blev därför snabbt ett paradis för all slags smugglare och skumraskfigurer, vinddrivna existenser med ett förflutet och ett internationellt dekadent nöjesliv.
Författaren William Burroughs –en av beatgenerationens förgrundsfigurer – förklarade Tanger för sin egen Interzone och berättade för alla som ville höra på att…
- Käre vän, vadsomhelst kan hända i Tanger.
De mera propra medlemmarna i förskingringen utgjordes av de sex regeringarnas diplomatkårer som roade sig med sina ambassadfester.
Sedan fanns det de otroligt rika som Barbara Hutton och David Herbert och den litterära kolonin med de sexuellt degenererade amerikanska författarna – de som köpte småpojkar i Medinan, långt innan ordet pedofil hade blivit till tryckta medias standardfraser.
Och på Parade Bar eller krogen Tusen och En Natt hängde den amerikanske kompositören Paul Bowles med sin unga hustru.
Den marockanska musiken som man kunde höra i Tanger fängslade de europeiska besökarna och höll de fast i en slags trans. Paul Bowles fängslades av musiken. Brian Jones, William Burroughs, Randy Weston, Maceo Parker, Robert Plant and Jimmy Page – alla fascinerades de av den hypnotiska kraften i den nordafrikanska musiken.
Den nordafrikanska musiken från Marocko.
En musik sedan 800 – talet känd som Al Tarab eller helt enkelt musiken från Andalusien.
En urgammal musik med sitt ursprung i den spanska staden Cordobas hov vid den tiden när Spanien var en del av det väldiga moriska riket.
Och det var vid hovet hos Emiren Abdu Rahman Ibn al Hakam som Al Tarab föddes.
För här var han verksam – en av de märkligaste arabiska legenderna genom tiderna.
Ziryab - eller koltrasten - som är namnet på den legendariske musiker och sångare som enligt hävderna lockade fram tonerna till en helt ny musik vid det moriska hovet.
Men den legendariske musikern Ziryab var inte bara hovmusiker. Han var en slags trollkarl, allvetare eller mirakelman som började ändra på allting vid Emiren Abdu Rahman´s hov.
Han ändrade på hårfrisyrerna, på klädmodet, sättet att lägga fram besticken på bordet, den hovliga etiketten, parfymerna, tandkrämerna, men också filosofin ,astrologin och läkekonsten, allting var han framme och ändrade på - enligt legenden om Ziryab - koltrasten.
Naturligtvis är detta bara en legend. Legenden om koltrasten som ändrade på allt moriskt och arabiskt vetande. Men musiken finns där än idag.
Al-Tarab.
En musik som i hundratals år har spelats av de marockanska andalusiska orkestrarna.
Det är en tidig vårdag år 1944 och på den sandiga ökenautostradan mellan Kairo och Alexandria rusar en ökenjeep i hög fart med sina fem passagerare.
I ökenjeepen sitter hon med sina musiker – den stora filmstjärnan och sångerskan – kvinnan som varje nordafrikan från Damaskus i öster till Tanger i väster avgudar.
Hon är Asmahan och för nordafrikanerna är hon det arabiska folkets röst för kultur, värdighet och stolthet.
Asmahan och hennes musiker rusar fram på vägen mot Alexandria och plötsligt möter de en lastbil som av någon okänd anledning styr över på fel sida av körbanan.
Lastbilen närmar sig ökenjeepen med blixtens hastighet och föraren skriker till.
Han kastar sig på bromspedalen men ingenting händer.
Något eller någon har slitit av ståltråden som förbinder ökenjeepens bromspedal med skivbromsarna i hjulen.
Asmahan och hennes musiker sladdar och far ut över klippravinen och ökenjeepen studsar mot sidorna – fattar eld och exploderar.
Den egyptiska sångerskan och hennes musiker dör en ögonblicklig död i ett inferno av brinnande metall.
Den europeiske turisten vandrar in i den nordafrikanska hamnstaden. Han rör sig långsamt i den tunga hettan genom de trånga gränderna. De trånga nordafrikanska gränderna med sitt vimmel av krydd- och lerkrusförsäljare, ungar i trasiga kläder som springer åt alla håll, packåsnor och gulbruna hundar, skäggiga gamla män som sitter på kaféer och språkar och röker vattenpipa och sörplar på sitt svarta kaffe, beslöjade nordafrikanska kvinnor som stirrar på turisten med ögon intensiva som glödgat kol.
Och den europeiske turisten kommer allt längre in i de arabiska kvarteren…
Turisten är trött efter en hel dags vandring. Det är kväll nu i den nordafrikanska staden men gatulivet har inte upphört. Lampor överallt i alla storlekar och kulörter och kärror som trängs med gamla bilar som frustar omkring åt höger och vänster. Frän tobakslukt, doften av orientaliska kryddor och rökelse ringlar sig längs trottoaren.Överallt finns det små kaféer med billiga CD - spelare som kör de senaste låtarna från Damaskus, Kairo eller Libanon. Alla ljud är i en enda röra nu, gatuvimlet, bilarna, tjattret från gubbarna som sörplar sitt kaffe och det skrällande ljudet av hundratals kassett – eller CD-spelare som maler och maler den arabiska popmusiken så den till slut blir ohörbar.Men plötsligt hör turisten ett ljud av en annan musik inifrån en nattklubb.Han går in och sätter sig och där trängs han med alla de andra arabiska ungdearna.För inne på nattklubben står en orkester med en kör och längst fram på scenen står hon – en av de stora stjärnorna i den moderna nordafrikanska musiken. Dania, Nagwa Karam, Angham, Diana Haddad, Samira eller Latifah Wadeh. Som alla har en sak gemensamt. En gemensam förebild, en gemensam legend…
Ibrahim Oum Kalsoum.
Född I Tamayet et Zahayra, Sinbellawein vid floden Nilens nordöstra delta år 1908.
Död i Kairo den 3 februari 1975.
Om Kalsoum.
Egyptisk sångerska och nationalhelgon.
När Oum Kalsoum gick bort var hon så berömd och så dyrkad att miljontals nordafrikaner – inte hundratusentals – följde henne på vägen till den sista vilan.
Hon kom från en fattig familj i en liten egyptisk by – men när hon fortfarande var en liten flicka hade ryktet om hennes sång nått ända bort till Kairo och hon blev inbjuden att sjunga på ett bröllop hos en rik affärsman.Musikerna som var där för att ackompanjera henne blev så förtjusta att de övertalade hennes far att hjälpa henne i en karriär som sångerska och redan på tjugotalet var Oum Kalsoum en celebritet i det fashionabla Kairo.
På femtiotalet hade ryktet om Om Kalsoums berömmelse nått upp till Europa och på en förfrågan från hennes egyptiske agent i Kairo beslöt sig arrangörerna för den franska revyteatern Olympia i Paris att handla blixtsnabbt.Man skrev kontrakt med den egyptiska sångerskan men de franska arrangörerna började snart att få kalla fötter.När de franska arrangörerna frågade hur många sånger Oum Kalsoum skulle sjunga, fick man det märkliga svaret att hon skulle sjunga två.Och när Oum Kalsoum några dagar innan konserten landade på flygplatsen utanför Paris kom praktiskt taget ingen dit för att möta henne. Ingen press, inga fans, inga beundrareDe franska arrangörerna hade nu fått mycket kalla fötter.Dagen innan konserten var biljettluckan fortfarande tom och inga biljetter hade förbeställts.De franska arrangörerna slet sitt hår – katastrof !
Men dagen då konserten med Om Kalsoum skulle gå av stapeln ringde en förtvivlad ansvarig från teatern till arrangörerna – det var fullständigt kaos nere vid teatern.Nordafrikaner av alla nationaliteter ringlade sig i köer flera kvarter bort mot Olympia och inom trettio minuter hade alla biljetter och restplatser sålts slut.En egyptisk shejk blev så rasande när han inte fick biljett att han drog sin revolver och hotade skjuta ner alla närvarande om han inte fick komma in.Om Kalsoum – sångerskan från Tamayet el Zaharya, Sinbellawein vid den egyptiska floden Nilens nordöstra delta hade kommit för att erövra Europa.
Mellan åren 1946 till 1956 var de 225 kvadratkilometrarna som omgav den marockanska hamnstaden - Tanger en internationell zon som styrdes av sex länders regeringar och som alla sex sanktionerade smuggling i stor skala.Tanger blev därför snabbt ett paradis för all slags smugglare och skumraskfigurer, vinddrivna existenser med ett förflutet och ett internationellt dekadent nöjesliv.Författaren William Burroughs –en av beatgenerationens förgrundsfigurer – förklarade Tanger för sin egen Interzone och berättade för alla som ville höra på att…
- Käre vän, vadsomhelst kan hända i Tanger.
De mera propra medlemmarna i förskingringen utgjordes av de sex regeringarnas diplomatkårer som roade sig med sina ambassadfester. Sedan fanns det de otroligt rika som Barbara Hutton och David Herbert och den litterära kolonin med de sexuellt degenererade amerikanska författarna – de som köpte småpojkar i Medinan, långt innan ordet pedofil hade blivit till tryckta medias standardfraser.Och på Parade Bar eller krogen Tusen och En Natt hängde den amerikanske kompositören Paul Bowles med sin unga hustru.
Den marockanska musiken som man kunde höra i Tanger fängslade de europeiska besökarna och höll de fast i en slags trans. Paul Bowles fängslades av musiken. Brian Jones, William Burroughs, Randy Weston, Maceo Parker, Robert Plant and Jimmy Page – alla fascinerades de av den hypnotiska kraften i den nordafrikanska musiken.
Den nordafrikanska musiken från Marocko.En musik sedan 800 – talet känd som Al Tarab eller helt enkelt musiken från Andalusien.En urgammal musik med sitt ursprung i den spanska staden Cordobas hov vid den tiden när Spanien var en del av det väldiga moriska riket. Och det var vid hovet hos Emiren Abdu Rahman Ibn al Hakam som Al Tarab föddes. För här var han verksam – en av de märkligaste arabiska legenderna genom tiderna.Ziryab - eller koltrasten - som är namnet på den legendariske musiker och sångare som enligt hävderna lockade fram tonerna till en helt ny musik vid det moriska hovet.Men den legendariske musikern Ziryab var inte bara hovmusiker. Han var en slags trollkarl, allvetare eller mirakelman som började ändra på allting vid Emiren Abdu Rahman´s hov. Han ändrade på hårfrisyrerna, på klädmodet, sättet att lägga fram besticken på bordet, den hovliga etiketten, parfymerna, tandkrämerna, men också filosofin ,astrologin och läkekonsten, allting var han framme och ändrade på - enligt legenden om Ziryab - koltrasten.Naturligtvis är detta bara en legend. Legenden om koltrasten som ändrade på allt moriskt och arabiskt vetande. Men musiken finns där än idag.
Al-Tarab.
En musik som i hundratals år har spelats av de marockanska andalusiska orkestrarna. Det är en tidig vårdag år 1944 och på den sandiga ökenautostradan mellan Kairo och Alexandria rusar en ökenjeep i hög fart med sina fem passagerare.
I ökenjeepen sitter hon med sina musiker – den stora filmstjärnan och sångerskan – kvinnan som varje nordafrikan från Damaskus i öster till Tanger i väster avgudar.Hon är Asmahan och för nordafrikanerna är hon det arabiska folkets röst för kultur, värdighet och stolthet.Asmahan och hennes musiker rusar fram på vägen mot Alexandria och plötsligt möter de en lastbil som av någon okänd anledning styr över på fel sida av körbanan.Lastbilen närmar sig ökenjeepen med blixtens hastighet och föraren skriker till.Han kastar sig på bromspedalen men ingenting händer.Något eller någon har slitit av ståltråden som förbinder ökenjeepens bromspedal med skivbromsarna i hjulen.Asmahan och hennes musiker sladdar och far ut över klippravinen och ökenjeepen studsar mot sidorna – fattar eld och exploderar.Den egyptiska sångerskan och hennes musiker dör en ögonblicklig död i ett inferno av brinnande metall.
När Asmahan dog med sina musiker på vägen till Alexandria 1944 blev hon till en odödlig legend.
Och än idag spekulerar man om de verkliga orsakerna till denna mystiska bilolycka.
Var det hemliga politiska förvecklingar på hög nivå som fick ökenjeepen att slå av vägen och ända den libanonfödda egyptiska sångerskans liv ?
Var det spionage ?Var Asmahan själv spion för de allierade i kriget eller för tyskarna ? Eller för en ännu ung Nasser och männen kring honom som i hemlighet närde och planlade drömmen om det gamla Egyptens frihet från engelsmännen ?De flesta egyptier vill naturligtvis önska sig just det sista men svaret får vi nog aldrig veta.Mystiken kring den unga sångerskan Asmahan blir bara allt outgrundligare ju mer vi ser och hör henne sjunga i de gamla filmerna på den egyptiska vita duken.
Asmahan var syster till Farid Al-Atrache – kanske den störste egyptiske sångaren i alla tider som också var känd som den romantiske sångaren och älskaren nummer ett i egyptiskt film. Men Farid Al-Atrache var känd inte framförallt som den förste älskaren utan som sångaren av de sorgsna sångerna som berättade om ett kanske tragiskt förhållande till kärleken och livet. Samtidigt som han var känd för sina många förälskelser med all slags beundrarinnor för Farid Al-Atrache gifte sig aldrig, fick aldrig några barn och dog både fru – och barnlös i mitten på sjuttiotalet. Och tragiken bakom den sorgsna fasaden av en slags ledsen och försmådd förste älskare i sång och musik var att han helt enkelt saknade sin syster så gränslöst att det kom att prägla hela hans artisteri och de sånger som han sedan kom att sjunga för den nordafrikanska publiken.
Det var i den algeriska hamnstaden Oran som embryot till den moderna Rai – musiken såg dagens ljus i början på 1930 - talet. Och denna nya storstadsmusik – wahrani - som delvis var ett resultat av den ekonomiska depressionen och den ökade migrationen till storstäderna var en slags blandning av gammal arabisk kärlekslyrik och de nomadiserande berbernas egen ursprungliga folkmusik. Och den gamla algeriska musiken blandade sig med franska, spanska och marockanska klanger och blev till en helt ny musikalisk brygd.
De manliga sångarna kallades för mästare eller cheik och den mest kända av sextiotalets raisångare var en algerisk trumpetare som fått de flesta av sina nya influenser från väst – Bellemou Messaoud. I hans musik kunde man höra jazzinfluerade riff, cha cha cha och mambo – rytmer. Och sedan var steget inte långt till den moderna Algeriska Rai – musiken. Men nu började sångarna kalla sig för någonting annat. Cheik betydde inte bara mästare utan också gammal och därför bytte de unga rai – sångarna till epitetet Cheb istället. Cheb som betyder ung. För man ville bryta med traditionerna och med de ofta självupptagna och inåtvända sångtexterna i den gamla musiken.
Och den moderna Rai – musiken som i mitten på sextiotalet fick just detta namn, var inte bara en musik för ren underhållning. Det var också en ung musik i protest.
I början på sextiotalet när Algeriet till slut hade kastat av sig det franska oket efter nästan trettio år av inbördeskrig började mot alla odds en period av kulturell ofrihet i det nya landet. Den nya socialistiska regeringen ville inte ha någonting annat än den officiella kulturen med sina för socialistiska stater så typiska nationella folkmusik- och folkdanslagen. De stora mästarna flydde till Frankrike, och snart kunde man hitta den moderna algeriska musiken inte i Alger utan i invandrarkvarteren Barbès i Paris. Och Rai - musiken blev till en musikalisk ungdesrevolt ungefär som femtiotalets rock and roll i USA. För det handlade egentligen i första hand om att festa och att vara fri. Musiken var från början inte alls speciellt politisk men den kom att bli det i sitt sociala sammanhang.
Den unga algeriska musiken var en musik som talade ett språk som bara kunde förstås av de fattigaste i storstäderna, fattiga storstadsungdear utan hopp om arbete eller en riktig skolgång, en riktig framtid. Ungdear som förstörde sina bästa år genom att driva från kafé till kafé och att ägna sig åt alkoholism, knarkmissbruk och småbrottslighet. Och i slutet på åttiotalet när ungdesgängen blev för stora resulterade det i blodiga upplopp med polisen. Och det var en av den kända algeriska rai - sångaren Cheb Khaleds sånger som blev den protesterande ungdeens egen kampsång.
Och Rai – musiken spred sig snabbt över hela den arabiska delen av världen. Och reste vidare till väst och blev till den världsmusik den är idag.
Men det finns ett annat hörn i det som är Nordafrika. Det hörn på den väldiga kontinenten som man brukar kalla för Afrikas Horn. En gudsförgäten plats nästan ständigt härjat av inbördeskrig och evig hungersnöd. En fattigde så gränslös och ofattbar att vi helt enkelt inte kan förstå den.I ett väldigt område där den Blå Nilen möter den vita och som en gång var skådeplatsen för både italiensk kolonialism och engelsk imperialism. China Gordon och slaget vid Khartoum. Ett Khartoum som var skådeplatsen för den engelska äventyrsromanen om de fyra fjädrarna och som idag anses vara ett gömställe för arabisk terrorism.
Etiopien eller Sudan.
Efter att ha härskat över sitt kejsardöme med järnhård hand drabbades Haile Selaisse och hans Etiopien som alla andra länder av det tidiga sextiotalets politiska och kulturella reformer. Musiken hade styrts uppifrån under hela hans regeringstid och någon egentlig egenart i det musikaliska utbudet hade aldrig förekommit.
Men Selaisse beslöt sig för att lätta på trycket och till och med musikerna i hans egna militärorkestrar började spela den nya etiopiska popmusiken.
Addis Abebas gator fylldes med modern sextiotalsungde i vida åtsittande byxor, smala slipsar, afrofrisyrer och minikjolar.
Och Etiopiens huvudstad var helt plötsligt en levande nordafrikansk stad igen och en stad som rockade och svängde av modern etiopisk popmusik. Små skivbolag dök upp ur jorden som svampar och spelade in de nya orkestrarna..
Popband som blandade rhythm and blues , europeisk pop och amerikansk soul framförd med den typiska etiopiska sångtekniken, farfisa – orgel och brass.
Musiken flödade och en för Västvärlden helt okänd etiopisk popmusik rann ut ur högtalarna på plastgrammofoner som spelade singlar och EP -skivor med de hippaste av Addis Abebas unga artister – Alemayehu Eshete, Alem Girba Band, All Star Band, Teshome Meteku, eller Mahmoud Ahmed.
Men så kom 1974 och den gamle kejsaren föll från sin tron och försvann från det politiska livet i det etiopiska Nordafrika. Haile Selaisse ersattes av en grym militärjunta som införde all slags restriktioner och förbud. Musiken förbjöds precis som all annan kultur och under 18 långa år fick den etiopiska musiken fly utomlands. Precis som en gång den algeriska Rai – musiken. Precis som så mycket annan afrikansk musik.
Men den nordafrikanska musiken som tvingas att leva i exil är också den föränderlig.
Och helt plötsligt är exilmusiken tillbaka just till samma plats varifrån den startade sin resa.
För allting är ju relativt, inte minst i den afrikanska historien och hela tiden återskapas och förnyas musiken oavsett om det sker i de nordafrikanska hamnstäderna eller i västvärldens musikmetropoler – New York, London, Paris eller Berlin.
För numera är den nordafrikanska musiken i allra högsta grad en världsmusik som finns överallt. Och som lever överallt.
Överallt i den värld av storstäder som hela tiden får en ny befolkning av människor som utvandrar från sina hemländer på grund av politiska och kulturella förändringar och andra stora omvälvningar. Stora omvälvningar, globalisering eller krig…
Del Tre
Och här börjar mänskligheten.
I det som är Östafrika.
I det som är mänsklighetens vagga.
Det var här i det västra och södra Kenya och i de nordligaste territorierna i det som är Tanzania som den moderna människans förfäder reste sig på sina bakben för att gå upprätt och bli Homo Erectus.
På den Afrikanska savannen.
Och under långa tidsperioder under flera hundratals år förflyttade sig dessa urmänniskor långa sträckor över de väldiga savannerna i sin jakt på föda. Och ett av de äldsta folkslagen bland dessa urmänniskor som vandrade över de afrikanska stäpperna var ett folkslag som av många anses som ett av Afrikas mest speciella.
Massajerna med sin än idag orörda kultur och tradition.
Massajerna med sin egen speciella uppfattning om den afrikanska kontinentens uppkomst.
Från början var himlen - Enkai - ett med jorden. Men himlen Enkai och jorden delade sig och Enkai skickade ner boskap genom rötterna på ett väldigt träd.
Sedan sände han ner sina tre söner till jorden.
Och han sände därefter ut sina söner i vildmarken.
Och de gick ut i vildmarken med olika gåvor för envar att klara livet därute i det som var det okända.
Den förste sonen gav Enkai en stav som han skulle ha till att vakta sin hjord av djur.
Den andre sonen fick en skeppa säd som han skulle ha till att odla den bördiga jorden.
Och den siste sonen fick pil och båge för att överleva genom jakten på vilda djur.
Och dessa tre söner till Enkai blev till stamfäder till var sin stam på savannen.
Stammarna Massaj, Kikuyu och Kamba.
Och det var de tre stammarna som var de första människorna som levde på den afrikanska jorden.
När en gammal afrikan dör, går ett helt bibliotek av kunskap i graven med honom.
Eller med henne. För så berättar den västafrikanska legenden.
Och historierna om de gamla afrikanska kungarikena finns fortfarande kvar och lever hos den afrikanska befolkningen.
Mali, Songhai, Ghana Wagadu.
För legenderna finns där som sånger, recitationer och berättelser som vandrar i den orala traditionen.
Och tack vare de vandrande berättarna, grioterna, så känner minsta barn till berättelserna om Sunjata Keita, grundaren till det legendariska och väldiga rike som deinerade den afrikanska kontinenten för 800 år sedan.
Griot eller Jali betyder mästare och dessa mästare och musiker har till uppgift att lära sig stammens och hövdingens släkts historia. En historia som genom hundratals år finns bevarad i långa sånger.
Sånger som berättar om händelser som ägde rum för flera hundra år sedan.
Sånger som alltid ackompanjeras till tonerna av den afrikanska harpan som kallas Kora.
Och Sundiata Keita grundade det första afrikanska kejsardömet.
Kejsardömet Mali och kanske var det just år 1210 i Västafrika.
Han som var ende sonen till den av stammarna välkända boterskan och andebetvingerskan gick ut för att hämnas mordet på sin egen far, dräpt av Susufolkets konung Sumanaguru Kante.
Och därför bildade Sundiata Keta en armé av Mandika – soldater och besegrade så till slut år 1235 Sumanguru i slaget vid Kirina.
Och detta var
början på den afrikanska kontinentens kanske största rike någonsin - kejsardömet
Mali.
När någonting speciellt och olycksbådande händer i Afrika då kan man höra trummorna tala.
För när Afrika i det djupaste av sitt inre börjar att tala och att skicka bud från bergstopp till bergstopp
Från stamhövding till stamhövding –
Då yttras inte ett enda ord
Och när Afrika talar så viner ljuden genom djungeln och över savannerna.
Det språk Afrika känner och som alla som lever där förstår
Det vinande ljudet av trummorna som talar
Och för honom och hans följe av engelska missionärer var ljudet av de afrikanska trummorna också budskapet om krig.
Det dova ljudet av de urholkade trästammarna var en varning för att de när som helst kunde bli anfallna av svarta krigare.
Men efter att ha rest runt i det afrikanska landet lärde sig Stanley att lyssna på ljudet av de afrikanska trummorna på ett annat sätt.
Han förstod att det dova ljudet av trummorna var någonting annat än han någonsin hade träffat på tidigare.
För det var ljudet av de talande trummorna.
Ljudet av en telegraf, en djungeltelegraf som med sin polyfoni skickade iväg signaler som med sina olika ljud och olika tecken kunde sända meddelanden från by till by.
Precis på samma sätt som den vite mannens morsetelegraf
De flesta språk som talas i Central- och Västafrika är bitonala och i varje uttalat ord finns det två fundamentala tonlägen, en ton som är hög och en ton som är låg. Och en liten förändring av tonen förändrar också genast ordets betydelse.
Ordet Lisaka i Ketespråket betyder Marschera om ordet uttalas med tre långa toner, ordet betyder Löfte om det uttalas med låg låg hög ton och Gift om det uttalas låg hög hög.
Och samma sak är det med den talande afrikanska trumman.
För genom att i spelet efterlikna det egna stamspråkets intonationer i orden så kan trummorna efterlikna språket och på så sätt kan trummorna tala.
Som i en kamp mellan två brottare som tävlar om stammens gunst.
Två trumlag sitter mittemot varandra och slår på sina trummor, kommenterar matchen och driver på de båda kämparna.
Brottningsmatchen har precis börjat och det ena lagets trummor börjar tala och säger:
- Mästare, har du mött din överman ? Vem kan utmana dig, berätta för oss vem. Dessa arma varelser som tror att de kan slå dig med den stackars dåre de kallar för sin champion. Men du vet lika väl som vi att ingen kan rå på dig.
Det andra lagets trumslagare uppfattar genast budskapet och går omedelbart till motattack:
- Den lilla apan, den lilla apan…han vill klättra upp för trädet men alla vet att han ska falla. Men den lilla apan är envis – han kommer inte att falla nerför trädet, han kommer att klättra upp till toppen, den lilla apan.
Det absoluta tecknet på makt var att äga och deinera den gudeliga Kalinga – trumman.
Denna enorma slagverksskapelse som tillsammans med ett par mindre trummor bar det gemensamma namnet Ingabe – de som deinerar världen.
Ingabe fick aldrig någonsin vidröra marken och därför förvarades alltid Ingabe på speciella stolar i ett skyddat inre hörn av palatset. Ingabe – trummorna omgärdades av magiska talismaner och andra heliga föremål och små skinnpåsar innehållande könsdelar från erövrade fienders hövdingar slagna i fält.
Och var och en av dessa heliga trummor hade också sin egen lilla trumbeskyddare, var sin liten trumma som kallades helt enkelt för ” betjänten ”.
Och när Mwamin lämnade sitt palats för att resa runt i riket och styra sina undersåtar reste alltid före honom hans kungliga exorcister för att rengöra och att rensa luften från onda andar och dåliga omen.
Exorcisterna ackompanjerades av de fyra Ingabe, som bars fram i speciella bärstolar av hovets män.
Men den största trumman av de alla spelade man aldrig på utom vid ett enda speciellt undantag och det var när någon skulle dömas till döden.
För då strök den kunglige Mwamin sakta och kärleksfullt Kalingan en enda gång samtidigt som han uttalade den av honom förkunnade dödsdeen.
Vi sitter någonstans ute i den afrikanska bushen.
Kenya, Kongo, Bukina Faso, Senegal, Elfenbenskusten.
Vi sitter vid lägerelden och äter Ewedu samtidigt som någon lär oss att termiter går visst att äta om termiterna friteras väl.
Vi sitter
och lyssnar till männens berättelser och kvinnornas sånger i den afrikanska
natten medan man pepprar och grillar köttspett över elden som snart brinner allt
intensivare.
Och när vi dagen efter besöker medicinmannen böjer vi våra huvuden i vördnad.
Och inne hos honom ligger de uppradade på bordet, alla hans fetischer som är
redskap i kampen mot det onda i naturen. Påsar med benbitar, burkar med tänder
och torkade djur.
Lukten är outhärdlig men vi är här för att få gudarnas beskydd och därför måste vi stanna kvar. Medicinmannen tar fram en flaska med vätska i vilken det ligger en död ödla och han tar vätskan och häller upp i glas som han sträcker fram och uppmanar oss att dricka ur.
Vi klär oss i vita lakan och med en levande höna i ena handen tillber vi gudarna.
Medicinmannen skär snitt i våra kroppar och blandar in det svarta pulvret i våra blodådror.
Och snart fyller gudarnas krafter våra värkande kroppar.
I Afrika hör alltid musiken intimt ihop med all slags mänsklig samvaro och händelser.
Religiösa ritualer, ceremonier, fester eller byggandet av en ny bro.
För en afrikan är det viktigt att tillhöra en grupp. Relationerna mellan människorna i denna grupp oavsett om gruppen är ens egen släkt eller grannarna i ett kvarter är alla noga med att ordentligt sköta.
Man manifesterar sin samhörighet genom spel, idrott eller i musik och dans.
Och i musiken delar gruppen på gemensamma upplevelser samtidigt som den ger uttryck för gruppens stämningar.
Den musik som framförs vid ritualer är alltid noga reglerad och det är en musik som man vanligtvis aldrig spelar i någon annan situation. En viss slags musik förknippas med jordbruket, med jakten eller med skördetiden, en annan slags musik med en särskild månfas. Och hos vissa afrikanska folk och stammar förknippas en specifik slags musik spelad på specifika instrument utan undantag med vissa andar. Andar som bara rör sig på speciella platser eller under vissa årstider.
Musiken följer afrikanen från det han föds till det han dör. Och redan som litet barn får afrikanen lära sig livets olika regler och sysslor med hjälp av musik.
I de gamla afrikanska stamkulturerna använde man musik och drama för att lära de unga allt det man måste veta för att klara sig i livet. Och när det var dags för de unga att initieras och att bli vuxna togs de till en lägerskola i bushen en bit utanför byn.
Och i bushskolan fick de unga i stammen lära sig att jaga , hur man samlar värdefulla växter och hur man brukar och odlar jorden.
Alla fick lära sig släktens och stammens historia men också hur man påverkar naturens krafter med riter och i ceremonier.
Det var en oral tradition och en berättande tradition.
Rim och rytmer blandades – rörelser, dans, drama och bruket av olika sorters masker och förklädnader för att beskriva ett djur, en förfäder eller en ande.
I många afrikanska språk skiljer man inte på ordet för musik, dans eller drama eftersom de är en enhet.
Många östafrikanska språk saknar ordet för Musik.
Men de har Ngoma. Ngoma som är det ord som betyder musik och dans och drama.
Ngoma betyder också trumma.
För trumman är det viktigaste av alla instrument.
Det var på 1400 – talet som Tutsi – stammarnas folk för första gången dök upp med sin långhornade boskap i Ruanda i sina vandringar från södra Etiopien. De var från början ett folk av boskapsherdar i motsats till Bantufolket Huta som levde på jakt och Twa som också var jägare.
Tutsifolket såg sig själva som utvalda av Gudarna, förutbestämda att styra de andra folken på Jorden.
Och snart växte det upp ett pärlband av små Tutsi – riken i Ruanda.
Gisaka, Ndorwa, Bugesera och Gasabo.
Och det var Gasabo som i stamkrig efter stamkrig utvidgade sitt kungadöme. Ett kungadöme som kom att bestå ända fram till de ödesdigra dagarna år 1961 när de människor i Ruanda som utbildat sig i Europa och på så sätt lärt sig vad statsmannaskap på europeiskt sätt vill säga, helt enkelt tog makten och sopade undan allt som de själva upplevde som primitivt och efterblivet.
När Uganda blev självständigt 1966 gick man hårdare fram än någon annanstans på den afrikanska kontinenten.
Premiärminister Obote som tog över rodret vid självständighetsförklaringen var en mycket grym herre.
Ganda, Nyoro och Ankole – folken förlorade sina Kabaka, sina Omukama och Omugabe – sina gamla kungahov och därmed sin kultur och musik.
Gandafolkets konungapalats brändes ner till grunden och hovfolket mördades tillsammans med sina hovmusiker och alla de kungliga instrumenten,
en del över 400 år gamla, förstördes.
Kulturer borta för all framtid.
1961 utropade republiken Rwanda sin självständighet och en 500 år gammal afrikansk kungadynasti gick i graven.
Tutsi – dynastins konung tvingades fly från landet och själva symbolen för den gamla afrikanska konungadynastins makt, de kungliga trummorna, kom bort och försvann i den politiska oredan. För att aldrig mer återfinnas.
När självständigheten kom till de afrikanska kolonierna ersattes många av de koloniala förtryckarna av egna förtryckare. För ofta handlade det om vilken stamhövding som satte sig på vem. Eller vilken afrikansk militär som lyckades bilda den rätta juntan till en ny militärdiktatur.
Och många av de gamla stammarnas musik försvann eller överlevde i stympad form, i gamla europeiska filmer eller ljudinspelningar från för länge sedan flydda tider. Som gamla gulnade fotografier i en låda. Men ibland lyckades musiken överleva för att åter komma till heders när militärdiktaturen störtades eller den grymma diktatorn krossades. Eller så övergick den gamla musiken i en ny. Ofta i exil i andra världsdelar och i andra länder.
För den afrikanska musiken måste helt enkelt överleva eftersom det sociala sammanhanget för musiken förutsätter det.
I ett socialt sammanhang där musiken inte är till för att smeka örat eller för att tillfredställa den enskilde lyssnarens personliga njutning.
För den afrikanska musikens huvuduppgift är att uttrycka livet - vid livets olika tillfällen och skeenden, händelser och ritualer.
En musik där varje enskilt ljud har sin givna betydelse i en helhet. I en musikalisk helhet.
I en social enhet.
För att förstå det måste man förstå det afrikanska sättet att leva.
Del 3
Här börjar det verkliga Afrika.
Och här börjar mänskligheten.
I det som är Östafrika.
I det som är mänsklighetens vagga.
Det var här i det västra och södra Kenya och i de nordligaste territorierna i det som är Tanzania som den moderna människans förfäder reste sig på sina bakben för att gå upprätt och bli Homo Erectus.
På den Afrikanska savannen.
Och under långa tidsperioder under flera hundratals år förflyttade sig dessa urmänniskor långa sträckor över de väldiga savannerna i sin jakt på föda. Och ett av de äldsta folkslagen bland dessa urmänniskor som vandrade över de afrikanska stäpperna var ett folkslag som av många anses som ett av Afrikas mest speciella.
Massajerna med sin än idag orörda kultur och tradition.
Massajerna med sin egen speciella uppfattning om den afrikanska kontinentens uppkomst.
Från början var himlen - Enkai - ett med jorden. Men himlen Enkai och jorden delade sig och Enkai skickade ner boskap genom rötterna på ett väldigt träd.
Sedan sände han ner sina tre söner till jorden.
Och han sände därefter ut sina tre söner i vildmarken.
Och de gick ut i vildmarken med olika gåvor för envar att klara livet därute i det som var det okända.
Den förste sonen gav Enkai en stav som han skulle ha till att vakta sin hjord av djur.
Den andre sonen fick en skeppa säd som han skulle ha till att odla den bördiga jorden.
Och den siste sonen fick både pil och båge för att överleva genom jakten på vilda djur.
Och dessa tre söner till Enkai blev till stamfäder till var sin stam på savannen.
Stammarna Massaj, Kikuyu och Kamba.
Och det var de tre stammarna som var de första människorna som levde på den afrikanska jorden.
När en gammal afrikan dör, går ett helt bibliotek av kunskap i graven med honom.
Eller med henne. För så berättar den västafrikanska legenden.
Och historierna om de gamla afrikanska kungarikena finns fortfarande kvar och lever hos den afrikanska befolkningen.
Mali, Songhai, Ghana Wagadu.
För legenderna finns där som sånger, recitationer och berättelser som vandrar i den orala traditionen.
Och tack vare de vandrande berättarna, grioterna, så känner minsta barn till berättelserna om Sunjata Keita, grundaren till det legendariska och väldiga rike som dominerade den afrikanska kontinenten för 800 år sedan.
Griot eller Jali betyder mästare och dessa mästare och musiker har till uppgift att lära sig stammens och hövdingens släkts historia. En historia som genom hundratals åt finns bevarad i långa sånger.
Sånger som berättar om händelser som ägde rum för flera hundra år sedan.
Sånger som alltid ackompanjeras till tonerna av den afrikanska harpan som kallas Kora.
Och Sundiata Keita grundade det första afrikanska kejsardömet.
Kejsardömet Mali och kanske var det just år 1210 i Västafrika.
Han som var ende sonen till den av stammarna välkända boterskan och andebetvingerskan gick ut för att hämnas mordet på sin egen far, dräpt av Susufolkets konung Sumanaguru Kante.
Och därför bildade Sundiata Keta en armé av Mandika – soldater och besegrade så till slut år 1235 Sumanguru i slaget vid Kirina.
Och detta var början på
den afrikanska kontinentens kanske största rike någonsin - kejsardömet Mali.
När någonting speciellt och olycksbådande händer i Afrika
Då kan man höra trummorna tala
För när Afrika i det djupaste av sitt inre börjar att tala och att skicka bud från bergstopp till bergstopp
Från stamhövding till stamhövding –
Då yttras inte ett enda ord
Och när Afrika talar så viner ljuden genom djungeln och över savannerna.
Det språk Afrika känner och som alla som lever där förstår
Det vinande ljudet av trummorna som talar
Trummor upp igen
Och för honom och hans följe av engelska missionärer var ljudet av de afrikanska trummorna också budskapet om krig.
Det dova ljudet av de urholkade trästammarna var en varning för att de när som helst kunde bli anfallna av svarta krigare.
Men efter att har est runt i det afrikanska landet lärde sig Stanley att lyssna på ljudet av de afrikanska trummorna på ett annat sätt.
Han förstod att det dova ljudet av trummorna var någonting annat än han någonsin hade träffat på tidigare.
För det var ljudet av de talande trummorna.
Ljudet av en telegraf, en djungeltelegraf som med sin polyfoni skickade iväg signaler som med sina olika ljud och olika tecken kunde sända meddelanden från by till by.
Precis på samma sätt som den vite mannens morsetelegraf
De flesta språk som talas i Central- och Västafrika är bitonala och i varje uttalat ord finns det två fundamentala tonlägen, en ton som är hög och en ton som är låg. Och en liten förändring av tonen förändrar också genast ordets betydelse.
Ordet Lisaka i Ketespråket betyder Marschera om ordet uttalas med tre långa toner, ordet betyder Löfte om det uttalas med låg låg hög ton och Gift om det uttalas låg hög hög.
Och samma sak är det med den talande afrikanska trumman.
För genom att i spelet efterlikna det egna stamspråkets intonationer i orden så kan trummorna efterlikna språket och på så sätt kan trummorna tala.
Som i en kamp mellan två brottare som tävlar om stammens gunst.
Två trumlag sitter mittemot varandra och slår på sina trummor, kommenterar matchen och driver på de båda kämparna.
Brottningsmatchen har precis börjat och det ena lagets trummor börjar tala och säger:
- Mästare, har du mött din överman ? Vem kan utmana dig, berätta för oss vem. Dessa arma varelser som tror att de kan slå dig med den stackars dåre de kallar för sin champion. Men du vet lika väl som vi att ingen kan rå på dig.
Det andra lagets trumslagare uppfattar genast budskapet och går omedelbart till motattack:
- Den lilla apan, den lilla apan…han vill klättra upp för trädet men alla vet att han ska falla. Men den lilla apan är envis – han kommer inte att falla nerför trädet, han kommer att klättra upp till toppen, den lilla apan.
Rwanda CD Spår 24
När ljudet blir mustigt, tona under prata
Det absoluta tecknet på makt var att äga och dominera den gudomliga Kalinga – trumman.
Denna enorma slagverksskapelse som tillsammans med ett par mindre trummor bar det gemensamma namnet Ingabe – de som dominerar världen.
Ingabe fick aldrig någonsin vidröra marken och därför förvarades alltid Ingabe på speciella stolar i ett skyddat inre hörn av palatset. Ingabe – trummorna omgärdades av magiska talismaner och andra heliga föremål och små skinnpåsar innehållande könsdelar från erövrade fienders hövdingar slagna i fält.
Och var och en av dessa heliga trummor hade också sin egen lilla trumbeskyddare, var sin liten trumma som kallades helt enkelt för ” betjänten ”.
Och när Mwamin lämnade sitt palats för att resa runt i riket och styra sina undersåtar reste alltid före honom hans kungliga exorcister för att rengöra och att rensa luften från onda andar och dåliga omen.
Exorcisterna ackompanjerades av de fyra Ingabe, som bars fram i speciella bärstolar av hovets män.
Men den största trumman av de alla spelade man aldrig på utom vid ett enda speciellt undantag och det var när någon skulle dömas till döden.
För då strök den kunglige Mwamin sakta och kärleksfullt Kalingan en enda gång samtidigt som han uttalade den av honom förkunnade dödsdomen.
Vi sitter någonstans ute i den afrikanska bushen.
Kenya, Kongo, Bukina Faso, Senegal, Elfenbenskusten.
Vi sitter vid lägerelden och äter Ewedu samtidigt som någon lär oss att termiter går visst att äta om termiterna friteras väl.
Vi sitter och lyssnar
till männens berättelser och kvinnornas sånger i den afrikanska natten medan man
pepprar och grillar köttspett över elden som snart brinner allt intensivare.
Och när vi dagen efter besöker medicinmannen böjer vi våra huvuden i vördnad.
Och inne hos medicinmannen ligger de uppradade på bordet, alla hans fetischer
som är redskap i kampen mot det onda i naturen. Påsar med benbitar, burkar med
tänder och torkade djur.
Lukten är outhärdlig men vi är här för att få gudarnas beskydd och därför måste vi stanna kvar. Medicinmannen tar fram en flaska med vätska i vilken det ligger en död ödla och han tar vätskan och häller upp i glas som han sträcker fram och uppmanar oss att dricka ur.
Vi klär oss i vita lakan och med en levande höna i ena handen tillber vi gudarna.
Medicinmannen skär snitt i våra kroppar och blandar in det svarta pulvret i våra blodådror.
Och snart fyller gudarnas krafter våra värkande kroppar.
I Afrika hör alltid musiken intimt ihop med all slags mänsklig samvaro och händelser.
Religiösa ritualer, ceremonier, fester eller byggandet av en ny bro.
För en afrikan är det viktigt att höra till en grupp. Relationerna mellan människorna i denna grupp oavsett om gruppen är ens egen släkt eller grannarna i ett kvarter är alla noga med att ordentligt sköta.
Man manifesterar sin samhörighet genom spel, idrott eller i musik och dans.
Och i musiken delar gruppen på gemensamma upplevelser samtidigt som den ger uttryck för gruppens stämningar.
Den musik som framförs vid ritualer är alltid noga reglerad och det är en musik som man vanligtvis aldrig spelar i någon annan situation. En viss slags musik förknippas med jordbruket, med jakten eller med skördetiden, en annan slags musik med en särskild månfas. Och hos vissa afrikanska folk och stammar förknippas en specifik slags musik spelad på specifika instrument utan undantag med vissa andar. Andar som bara rör sig på speciella platser eller under vissa årstider.
Musiken följer afrikanen från det han föds till det han dör. Och redan som litet barn får afrikanen lära sig livets olika regler och sysslor med hjälp av musik.
I de gamla afrikanska stamkulturerna använde man musik och drama för att lära de unga allt det man måste veta för att klara sig i livet. Och när det var dags för de unga att initieras och att bli vuxna togs de till en lägerskola i bushen en bit utanför byn.
Och i bushskolan fick de unga i stammen lära sig att jaga , hur man samlar värdefulla växter och hur man brukar och odlar jorden.
Alla fick lära sig släktens och stammens historia men också hur man påverkar naturens krafter med riter och i ceremonier.
Det var en oral tradition och en berättande tradition.
Rim och rytmer blandades – rörelser, dans, drama och bruket av olika sorters masker och förklädnader för att beskriva ett djur, en förfäder eller en ande.
I många afrikanska språk skiljer man inte på ordet för musik, dans eller drama eftersom de är en enhet.
Många östafrikanska språk saknar ordet för Musik.
Men de har Ngoma. Ngoma som är det ord som betyder musik och dans och drama.
Ngoma betyder också trumma.
För trumman är det viktigaste av alla instrument.
Det var på 1400 – talet som Tutsi – stammarnas folk för första gången dök upp med sin långhornade boskap i Ruanda i sina vandringar från södra Etiopien. De var från början ett folk av boskapsherdar i motsats till Bantufolket Huta som levde på jakt och Twa som också var jägare.
Tutsifolket såg sig själva som utvalda av Gudarna, förutbestämda att styra de andra folken på Jorden.
Och snart växte det upp ett pärlband av små Tutsi – riken i Ruanda.
Gisaka, Ndorwa, Bugesera och Gasabo.
Och det var Gasabo som i stamkrig efter stamkrig utvidgade sitt kungadöme. Ett kungadöme som kom att bestå ända fram till de ödesdigra dagarna år 1961 när de människor i Ruanda som utbildat sig i Europa och på så sätt lärt sig vad statsmannaskap på europeiskt sätt kan innebära, tog helt enkelt makten och sopade undan allt som de själva upplevde som primitivt och efterblivet.
När Uganda blev självständigt 1966 gick man hårdare fram än någon annanstans på den afrikanska kontinenten.
Premiärminister Obote som tog över rodret vid självständighetsförklaringen 1966 var en mycket grym herre.
Ganda, Nyoro och Ankole – folken förlorade sina Kabaka, sina Omukama och Omugabe – sina gamla kungahov och därmed sin kultur och musik.
Gandafolkets konungapalats brändes ner till grunden och hovfolket mördades tillsammans med sina hovmusiker och alla de kungliga instrumenten, en del över 400 år gamla, förstördes.
Kulturer borta för all framtid.
1961 utropade republiken Rwanda sin självständighet och en 500 år gammal afrikansk kungadynasti gick i graven.
Tutsi – dynastins konung tvingades fly från landet och själva symbolen för den gamla afrikanska konungadynastins makt, de kungliga trummorna, kom bort och försvann i den politiska oredan. För att aldrig mer återfinnas.
När självständigheten kom till de afrikanska kolonierna ersattes många av de koloniala förtryckarna av egna förtryckare. För ofta handlade det om vilken stamhövding som satte sig på vem. Eller vilken afrikansk militär som lyckades bilda den rätta juntan till en ny militärdiktatur.
Och många av de gamla stammarnas musik försvann eller överlevde i stympad form, i gamla europeiska filmer eller ljudinspelningar från för länge sedan flydda tider. Som gamla gulnade fotografier i en låda. Men ibland lyckades musiken överleva för att åter komma till heders när militärdiktaturen störtades eller den grymma diktatorn krossades. Eller så övergick den gamla musiken i en ny. Ofta i exil i andra världsdelar och i andra länder, lång långt borta från det gamla landet.
För den afrikanska musiken måste helt enkelt överleva eftersom det sociala sammanhanget för den afrikanska musiken förutsätter det.
I ett socialt sammanhang där musiken inte är till för att smeka örat eller för att tillfredställa den enskilde lyssnarens personliga njutning.
I ett socialt sammanhang där musikens huvuduppgift är att uttrycka livet - vid livets olika tillfällen och skeenden, händelser och ritualer.
En musik där varje enskilt ljud har sin givna betydelse i en helhet. I en musikalisk helhet.
I en social helhet.
För att förstå det måste man förstå det afrikanska sättet att leva.
De amerikanska slavägarna försökte på olika sätt utplåna den afrikanska kultur som slavarna fört med sig till det nya landet. Afrikanska språk och ceremonier förbjöds. Afrikansk musik och dans förbjöds. Men naturligtvis är det omöjligt att förbjuda musik. För musik kan läras ut i hemlighet. Musik kan bäras utan att det syns och plockas fram när de vita djävlarna inte är i närheten.
Trots de vita slavägarnas försök att utrota afrikansk kultur överlevde den och fick nya former i Amerika. De förbjudna trummorna ersattes av lådor, stolar och andra saker som går att slå på. Andra förbjudna instrument ersattes av europeiska instrument som byggdes om och spelades på afrikanskt vis. De afrikanska religionerna förkläddes till katolsk tro. De afrikanska gudarnas urgamla namn fick nya i namn efter katolska helgon. Men gudarna var desamma. Som när yoruba-folkets religion från Nigeria blandades med den vita religionen och blev till en helt ny mix.
Voodoo på Haiti, Santeria på Kuba och Shango på Trinidad.