Hem / Radioarkivet  / Bio / Kontakt /

Musikens Afrika - en radioserie i 4 delar om musiken på den afrikanska kontinenten.

Del Två

Den europeiske turisten vandrar in i den nordafrikanska hamnstaden.

Han rör sig långsamt i den tunga hettan genom dom trånga gränderna. Dom trånga nordafrikanska gränderna med sitt vimmel av krydd- och lerkrusförsäljare, ungar i trasiga kläder som springer åt alla håll, packåsnor och gulbruna hundar, skäggiga gamla män som sitter på kaféer och språkar och röker vattenpipa och sörplar på sitt svarta kaffe, beslöjade nordafrikanska kvinnor som stirrar på turisten med ögon intensiva som glödgat kol.

Och den europeiske turisten kommer allt längre in i dom arabiska kvarteren…

Turisten är trött efter en hel dags vandring. Det är kväll nu i den nordafrikanska staden men gatulivet har inte upphört. Lampor överallt i alla storlekar och kulörter och kärror som trängs med gamla bilar som frustar omkring åt höger och vänster. Frän tobakslukt, doften av orientaliska kryddor och rökelse ringlar sig längs trottoaren.

Överallt finns det små kaféer med billiga CD - spelare som kör dom senaste låtarna från Damaskus, Kairo eller Libanon.  Alla ljud är i en enda röra nu, gatuvimlet, bilarna, tjattret från gubbarna som sörplar sitt kaffe och det skrällande ljudet av hundratals kassett – eller CD-spelare som maler och maler den arabiska popmusiken så den till slut blir ohörbar.

Men plötsligt hör turisten ett ljud av en annan musik inifrån en nattklubb.

Han går in och sätter sig och där trängs han med alla dom andra arabiska ungdomarna.

För inne på nattklubben står en orkester med en kör och längst fram på scenen står hon –

en av dom stora stjärnorna i den moderna nordafrikanska musiken.  Dania, Nagwa Karam, Angham, Diana Haddad, Samira eller Latifah Wadeh. Som alla har en sak gemensamt. En gemensam förebild, en gemensam legend…

Ibrahim Oum Kalsoum.

Född I Tamayet et Zahayra, Sinbellawein vid floden Nilens nordöstra delta år 1908.

Död i Kairo den 3 februari 1975.Om Kalsoum.Egyptisk sångerska och nationalhelgon.

När Oum Kalsoum gick bort var hon så berömd och så dyrkad att miljontals nordafrikaner – inte hundratusentals – följde henne på vägen till den sista vilan.Hon kom från en fattig familj i en liten egyptisk by – men när hon fortfarande var en liten flicka hade ryktet om hennes sång nått ända bort till Kairo och hon blev inbjuden att sjunga på ett bröllop hos en rik affärsman.Musikerna som var där för att ackompanjera henne blev så förtjusta att dom övertalade hennes far att hjälpa henne i en karriär som sångerska och redan på tjugotalet var Oum Kalsoum en celebritet i det fashionabla Kairo.

På femtiotalet hade ryktet om Om Kalsoums berömmelse nått upp till Europa och på en förfrågan från hennes egyptiske agent i Kairo beslöt sig arrangörerna för den franska revyteatern Olympia i Paris att handla blixtsnabbt.

Man skrev kontrakt med den egyptiska sångerskan men dom franska arrangörerna började snart att få kalla fötter.

När dom franska arrangörerna frågade hur många sånger Oum Kalsoum skulle sjunga, fick man det märkliga svaret att hon skulle sjunga två.

Och när Oum Kalsoum några dagar innan konserten landade på flygplatsen utanför Paris kom praktiskt taget ingen dit för att möta henne. Ingen press, inga fans, inga beundrare

Dom franska arrangörerna hade nu fått mycket kalla fötter.

Dagen innan konserten var biljettluckan fortfarande tom och inga biljetter hade förbeställts.

Dom franska arrangörerna slet sitt hår – katastrof !

Men dagen då konserten med Om Kalsoum skulle gå av stapeln ringde en förtvivlad ansvarig från teatern till arrangörerna – det var fullständigt kaos nere vid teatern.

Nordafrikaner av alla nationaliteter ringlade sig i köer flera kvarter bort mot Olympia och inom trettio minuter hade alla biljetter och restplatser sålts slut.

En egyptisk shejk blev så rasande när han inte fick biljett att han drog sin revolver och hotade skjuta ner alla närvarande om han inte fick komma in.

Om Kalsoum – sångerskan från Tamayet el Zaharya, Sinbellawein vid den egyptiska floden Nilens nordöstra delta hade kommit för att erövra Europa.

Mellan åren 1946 till 1956 var dom 225 kvadratkilometrarna som omgav den marockanska hamnstaden -  Tanger en internationell zon som styrdes av sex länders regeringar och som alla sex sanktionerade smuggling i stor skala.

Tanger blev därför snabbt ett paradis för all slags smugglare och skumraskfigurer, vinddrivna existenser med ett förflutet och ett internationellt dekadent nöjesliv.

Författaren William Burroughs –en av beatgenerationens förgrundsfigurer – förklarade Tanger för sin egen Interzone och berättade för alla som ville höra på att…

- Käre vän, vadsomhelst kan hända i Tanger.

Dom mera propra medlemmarna i förskingringen utgjordes av dom sex regeringarnas diplomatkårer som roade sig med sina ambassadfester.

Sedan fanns det dom otroligt rika som Barbara Hutton och David Herbert och den litterära kolonin med dom sexuellt degenererade amerikanska författarna – dom som köpte småpojkar i Medinan, långt innan ordet pedofil hade blivit till tryckta medias standardfraser.

Och på Parade Bar eller krogen Tusen och En Natt hängde den amerikanske kompositören Paul Bowles med sin unga hustru.

Den marockanska musiken som man kunde höra i Tanger fängslade dom europeiska besökarna och höll dom fast i en slags trans. Paul Bowles fängslades av musiken. Brian Jones, William Burroughs, Randy Weston, Maceo Parker, Robert Plant and Jimmy Page – alla fascinerades dom av den hypnotiska kraften i den nordafrikanska musiken.

Den nordafrikanska musiken från Marocko.

En musik sedan 800 – talet känd  som Al Tarab eller helt enkelt musiken från Andalusien.

En urgammal musik med sitt ursprung i den spanska staden Cordobas hov vid den tiden när Spanien var en del av det väldiga moriska  riket.

Och det var vid hovet hos Emiren Abdu Rahman Ibn al Hakam som Al Tarab föddes.

För här var han verksam – en av dom märkligaste arabiska legenderna genom tiderna.

Ziryab - eller koltrasten -  som är namnet på den legendariske musiker och sångare som enligt hävderna lockade fram tonerna till en helt ny musik vid det moriska hovet.

Men den legendariske musikern Ziryab  var inte bara hovmusiker. Han var en slags trollkarl, allvetare eller mirakelman som började ändra på allting vid Emiren Abdu Rahman´s hov.

Han ändrade på hårfrisyrerna, på klädmodet, sättet att lägga fram besticken på bordet, den hovliga etiketten, parfymerna, tandkrämerna, men också filosofin ,astrologin och läkekonsten, allting var han framme och ändrade på -  enligt legenden om Ziryab - koltrasten.

Naturligtvis är detta bara en legend. Legenden om koltrasten som ändrade på allt moriskt och arabiskt vetande. Men musiken finns där än idag.

Al-Tarab.

En musik som i hundratals år har spelats av dom marockanska andalusiska orkestrarna.

Det är en tidig vårdag år 1944 och på den sandiga ökenautostradan mellan Kairo och Alexandria rusar en ökenjeep i hög fart med sina fem passagerare.

I ökenjeepen sitter hon med sina musiker – den stora filmstjärnan och sångerskan – kvinnan som varje nordafrikan från Damaskus i öster till Tanger i väster avgudar.

Hon är Asmahan och för nordafrikanerna är hon det arabiska folkets röst för kultur, värdighet och stolthet.

Asmahan och hennes musiker rusar fram på vägen mot Alexandria och plötsligt möter dom en lastbil som av någon okänd anledning styr över på fel sida av körbanan.

Lastbilen närmar sig ökenjeepen med blixtens hastighet och föraren skriker till.

Han kastar sig på bromspedalen men ingenting händer.

Något eller någon har slitit av ståltråden som förbinder ökenjeepens bromspedal med skivbromsarna i hjulen.

Asmahan och hennes musiker sladdar och far ut över klippravinen och ökenjeepen studsar mot sidorna – fattar eld och exploderar.

Den egyptiska sångerskan och hennes musiker dör en ögonblicklig död i ett inferno av brinnande metall.

Den europeiske turisten vandrar in i den nordafrikanska hamnstaden. Han rör sig långsamt i den tunga hettan genom dom trånga gränderna. Dom trånga nordafrikanska gränderna med sitt vimmel av krydd- och lerkrusförsäljare, ungar i trasiga kläder som springer åt alla håll, packåsnor och gulbruna hundar, skäggiga gamla män som sitter på kaféer och språkar och röker vattenpipa och sörplar på sitt svarta kaffe, beslöjade nordafrikanska kvinnor som stirrar på turisten med ögon intensiva som glödgat kol.

Och den europeiske turisten kommer allt längre in i dom arabiska kvarteren…

Turisten är trött efter en hel dags vandring. Det är kväll nu i den nordafrikanska staden men gatulivet har inte upphört. Lampor överallt i alla storlekar och kulörter och kärror som trängs med gamla bilar som frustar omkring åt höger och vänster. Frän tobakslukt, doften av orientaliska kryddor och rökelse ringlar sig längs trottoaren.Överallt finns det små kaféer med billiga CD - spelare som kör dom senaste låtarna från Damaskus, Kairo eller Libanon.  Alla ljud är i en enda röra nu, gatuvimlet, bilarna, tjattret från gubbarna som sörplar sitt kaffe och det skrällande ljudet av hundratals kassett – eller CD-spelare som maler och maler den arabiska popmusiken så den till slut blir ohörbar.Men plötsligt hör turisten ett ljud av en annan musik inifrån en nattklubb.Han går in och sätter sig och där trängs han med alla dom andra arabiska ungdomarna.För inne på nattklubben står en orkester med en kör och längst fram på scenen står hon – en av dom stora stjärnorna i den moderna nordafrikanska musiken.  Dania, Nagwa Karam, Angham, Diana Haddad, Samira eller Latifah Wadeh. Som alla har en sak gemensamt. En gemensam förebild, en gemensam legend…

Ibrahim Oum Kalsoum.

Född I Tamayet et Zahayra, Sinbellawein vid floden Nilens nordöstra delta år 1908.

Död i Kairo den 3 februari 1975.

Om Kalsoum.

Egyptisk sångerska och nationalhelgon.

När Oum Kalsoum gick bort var hon så berömd och så dyrkad att miljontals nordafrikaner – inte hundratusentals – följde henne på vägen till den sista vilan.

Hon kom från en fattig familj i en liten egyptisk by – men när hon fortfarande var en liten flicka hade ryktet om hennes sång nått ända bort till Kairo och hon blev inbjuden att sjunga på ett bröllop hos en rik affärsman.Musikerna som var där för att ackompanjera henne blev så förtjusta att dom övertalade hennes far att hjälpa henne i en karriär som sångerska och redan på tjugotalet var Oum Kalsoum en celebritet i det fashionabla Kairo.

 På femtiotalet hade ryktet om Om Kalsoums berömmelse nått upp till Europa och på en förfrågan från hennes egyptiske agent i Kairo beslöt sig arrangörerna för den franska revyteatern Olympia i Paris att handla blixtsnabbt.Man skrev kontrakt med den egyptiska sångerskan men dom franska arrangörerna började snart att få kalla fötter.När dom franska arrangörerna frågade hur många sånger Oum Kalsoum skulle sjunga, fick man det märkliga svaret att hon skulle sjunga två.Och när Oum Kalsoum några dagar innan konserten landade på flygplatsen utanför Paris kom praktiskt taget ingen dit för att möta henne. Ingen press, inga fans, inga beundrareDom franska arrangörerna hade nu fått mycket kalla fötter.Dagen innan konserten var biljettluckan fortfarande tom och inga biljetter hade förbeställts.Dom franska arrangörerna slet sitt hår – katastrof !

Men dagen då konserten med Om Kalsoum skulle gå av stapeln ringde en förtvivlad ansvarig från teatern till arrangörerna – det var fullständigt kaos nere vid teatern.Nordafrikaner av alla nationaliteter ringlade sig i köer flera kvarter bort mot Olympia och inom trettio minuter hade alla biljetter och restplatser sålts slut.En egyptisk shejk blev så rasande när han inte fick biljett att han drog sin revolver och hotade skjuta ner alla närvarande om han inte fick komma in.Om Kalsoum – sångerskan från Tamayet el Zaharya, Sinbellawein vid den egyptiska floden Nilens nordöstra delta hade kommit för att erövra Europa.

 Mellan åren 1946 till 1956 var dom 225 kvadratkilometrarna som omgav den marockanska hamnstaden -  Tanger en internationell zon som styrdes av sex länders regeringar och som alla sex sanktionerade smuggling i stor skala.Tanger blev därför snabbt ett paradis för all slags smugglare och skumraskfigurer, vinddrivna existenser med ett förflutet och ett internationellt dekadent nöjesliv.Författaren William Burroughs –en av beatgenerationens förgrundsfigurer – förklarade Tanger för sin egen Interzone och berättade för alla som ville höra på att…

- Käre vän, vadsomhelst kan hända i Tanger.

Dom mera propra medlemmarna i förskingringen utgjordes av dom sex regeringarnas diplomatkårer som roade sig med sina ambassadfester. Sedan fanns det dom otroligt rika som Barbara Hutton och David Herbert och den litterära kolonin med dom sexuellt degenererade amerikanska författarna – dom som köpte småpojkar i Medinan, långt innan ordet pedofil hade blivit till tryckta medias standardfraser.Och på Parade Bar eller krogen Tusen och En Natt hängde den amerikanske kompositören Paul Bowles med sin unga hustru.

Den marockanska musiken som man kunde höra i Tanger fängslade dom europeiska besökarna och höll dom fast i en slags trans. Paul Bowles fängslades av musiken. Brian Jones, William Burroughs, Randy Weston, Maceo Parker, Robert Plant and Jimmy Page – alla fascinerades dom av den hypnotiska kraften i den nordafrikanska musiken.

Den nordafrikanska musiken från Marocko.En musik sedan 800 – talet känd  som Al Tarab eller helt enkelt musiken från Andalusien.En urgammal musik med sitt ursprung i den spanska staden Cordobas hov vid den tiden när Spanien var en del av det väldiga moriska  riket. Och det var vid hovet hos Emiren Abdu Rahman Ibn al Hakam som Al Tarab föddes. För här var han verksam – en av dom märkligaste arabiska legenderna genom tiderna.Ziryab - eller koltrasten -  som är namnet på den legendariske musiker och sångare som enligt hävderna lockade fram tonerna till en helt ny musik vid det moriska hovet.Men den legendariske musikern Ziryab  var inte bara hovmusiker. Han var en slags trollkarl, allvetare eller mirakelman som började ändra på allting vid Emiren Abdu Rahman´s hov. Han ändrade på hårfrisyrerna, på klädmodet, sättet att lägga fram besticken på bordet, den hovliga etiketten, parfymerna, tandkrämerna, men också filosofin ,astrologin och läkekonsten, allting var han framme och ändrade på -  enligt legenden om Ziryab - koltrasten.Naturligtvis är detta bara en legend. Legenden om koltrasten som ändrade på allt moriskt och arabiskt vetande. Men musiken finns där än idag.

Al-Tarab.

En musik som i hundratals år har spelats av dom marockanska andalusiska orkestrarna. Det är en tidig vårdag år 1944 och på den sandiga ökenautostradan mellan Kairo och Alexandria rusar en ökenjeep i hög fart med sina fem passagerare.

I ökenjeepen sitter hon med sina musiker – den stora filmstjärnan och sångerskan – kvinnan som varje nordafrikan från Damaskus i öster till Tanger i väster avgudar.Hon är Asmahan och för nordafrikanerna är hon det arabiska folkets röst för kultur, värdighet och stolthet.Asmahan och hennes musiker rusar fram på vägen mot Alexandria och plötsligt möter dom en lastbil som av någon okänd anledning styr över på fel sida av körbanan.Lastbilen närmar sig ökenjeepen med blixtens hastighet och föraren skriker till.Han kastar sig på bromspedalen men ingenting händer.Något eller någon har slitit av ståltråden som förbinder ökenjeepens bromspedal med skivbromsarna i hjulen.Asmahan och hennes musiker sladdar och far ut över klippravinen och ökenjeepen studsar mot sidorna – fattar eld och exploderar.Den egyptiska sångerskan och hennes musiker dör en ögonblicklig död i ett inferno av brinnande metall.

 När Asmahan dog med sina musiker på vägen till Alexandria 1944 blev hon till en odödlig legend.

Och än idag spekulerar man om dom verkliga orsakerna till denna mystiska bilolycka.

Var det hemliga politiska förvecklingar på hög nivå som fick ökenjeepen att slå av vägen och ända den libanonfödda egyptiska sångerskans liv ?

Var det spionage ?Var Asmahan själv spion för dom allierade i kriget eller för tyskarna ? Eller för en ännu ung Nasser och männen kring honom som i hemlighet närde och planlade drömmen om det gamla Egyptens frihet från engelsmännen ?Dom flesta egyptier vill naturligtvis önska sig just det sista men svaret får vi nog aldrig veta.Mystiken kring den unga sångerskan Asmahan blir bara allt outgrundligare ju mer vi ser och hör henne sjunga i dom gamla filmerna på den egyptiska vita duken.

 Asmahan var syster till Farid Al-Atrache  – kanske den störste egyptiske sångaren i alla tider som också var känd som den romantiske sångaren och älskaren nummer ett i egyptiskt film. Men Farid Al-Atrache var känd inte framförallt som den förste älskaren utan som sångaren av dom sorgsna sångerna som berättade om ett kanske tragiskt förhållande till kärleken och livet. Samtidigt som han var känd för sina många förälskelser med all slags beundrarinnor för Farid Al-Atrache gifte sig aldrig, fick aldrig några barn och dog både fru – och barnlös i mitten på sjuttiotalet. Och  tragiken bakom den sorgsna fasaden av en slags ledsen och försmådd förste älskare i sång och musik var att han helt enkelt saknade sin syster så gränslöst att det kom att prägla hela hans artisteri och dom sånger som han sedan kom att sjunga för den nordafrikanska publiken.

Det var i den algeriska hamnstaden Oran som embryot till den moderna Rai – musiken såg dagens ljus i början på 1930 - talet. Och denna nya storstadsmusik – wahrani - som delvis var ett resultat av den ekonomiska depressionen och den ökade migrationen till storstäderna var en slags blandning av gammal arabisk kärlekslyrik och dom nomadiserande berbernas egen ursprungliga folkmusik. Och den gamla algeriska musiken blandade sig med franska, spanska och marockanska klanger och blev till en helt ny musikalisk brygd.

Dom manliga sångarna kallades för mästare eller cheik och den mest kända av sextiotalets raisångare var en algerisk trumpetare som fått dom flesta av sina nya influenser från väst – Bellemou Messaoud.  I hans musik kunde man höra jazzinfluerade riff, cha cha cha och mambo – rytmer. Och sedan var steget inte långt till den moderna Algeriska Rai – musiken. Men nu började sångarna kalla sig för någonting annat. Cheik betydde inte bara mästare utan också gammal och därför bytte dom unga rai – sångarna till  epitetet Cheb istället. Cheb som betyder ung. För man ville bryta med traditionerna och med dom ofta självupptagna och inåtvända sångtexterna i den gamla musiken.

Och den moderna Rai – musiken som i mitten på sextiotalet fick just detta namn, var inte bara en musik för ren underhållning. Det var också en ung musik i protest.

I början på sextiotalet när Algeriet till slut hade kastat av sig det franska oket efter nästan trettio år av inbördeskrig började mot alla odds en period av kulturell ofrihet i det nya landet. Den nya socialistiska regeringen ville inte ha någonting annat än den officiella kulturen med sina för socialistiska stater så typiska nationella folkmusik- och folkdanslagen. Dom stora mästarna flydde till Frankrike, och snart kunde man hitta den moderna algeriska musiken inte i Alger utan  i  invandrarkvarteren Barbès i Paris. Och Rai - musiken blev till en musikalisk ungdomsrevolt ungefär som femtiotalets rock and roll i USA. För det handlade egentligen i första hand om att festa och att vara fri. Musiken var från början inte alls speciellt  politisk men den kom att bli det i sitt sociala sammanhang.

Den unga algeriska musiken var en musik som talade ett språk som bara kunde förstås av dom fattigaste i storstäderna, fattiga storstadsungdomar utan hopp om arbete eller en riktig skolgång, en riktig framtid. Ungdomar som förstörde sina bästa år genom att driva från kafé till kafé och att ägna sig åt alkoholism, knarkmissbruk och småbrottslighet. Och i slutet på åttiotalet när ungdomsgängen blev för stora resulterade det i blodiga upplopp med polisen. Och det var en av den kända algeriska rai - sångaren Cheb Khaleds sånger som blev den protesterande ungdomens egen kampsång.

Och Rai – musiken spred sig snabbt över hela den arabiska delen av världen. Och reste vidare till väst och blev till den världsmusik den är idag.

 Men det finns ett annat hörn i det som är Nordafrika. Det hörn på den väldiga kontinenten  som man brukar kalla för Afrikas Horn. En gudsförgäten plats nästan ständigt härjat av inbördeskrig och evig hungersnöd. En fattigdom så gränslös och ofattbar att vi helt enkelt inte kan förstå den.I ett väldigt område där den Blå Nilen möter den vita och  som en gång var skådeplatsen för både italiensk kolonialism och engelsk imperialism. China Gordon och slaget vid Khartoum. Ett Khartoum som var skådeplatsen för den engelska äventyrsromanen om dom fyra fjädrarna och  som idag anses vara ett gömställe för arabisk terrorism.

Etiopien eller Sudan.

Efter att ha härskat över  sitt kejsardöme  med järnhård hand drabbades Haile Selaisse och hans Etiopien som alla andra länder av det tidiga sextiotalets politiska och kulturella reformer. Musiken hade styrts uppifrån under hela hans regeringstid och någon egentlig egenart i det musikaliska utbudet hade aldrig förekommit.

Men  Selaisse beslöt sig för att lätta på trycket och till och med musikerna i hans egna militärorkestrar började spela den nya etiopiska popmusiken.

Addis Abebas gator fylldes med modern sextiotalsungdom i vida åtsittande byxor, smala slipsar, afrofrisyrer och minikjolar.

Och Etiopiens huvudstad var helt plötsligt en levande nordafrikansk stad igen och en stad som rockade och svängde av modern etiopisk popmusik. Små skivbolag dök upp ur jorden som svampar och spelade in dom nya orkestrarna..

Popband som blandade rhythm and blues , europeisk pop och amerikansk soul framförd med den typiska etiopiska sångtekniken, farfisa – orgel och brass.

Musiken flödade och en för Västvärlden helt okänd etiopisk popmusik rann ut ur högtalarna på plastgrammofoner  som spelade singlar och EP -skivor med dom hippaste  av Addis Abebas unga artister – Alemayehu Eshete, Alem Girba Band, All Star Band, Teshome Meteku, eller Mahmoud Ahmed.

 Men så kom 1974 och den gamle kejsaren föll från sin tron och försvann från det politiska livet i det etiopiska Nordafrika. Haile Selaisse ersattes av en grym militärjunta som införde all slags restriktioner och förbud. Musiken förbjöds precis som all annan kultur och under 18 långa år fick den etiopiska musiken fly utomlands. Precis som en gång den algeriska Rai – musiken. Precis som så mycket annan afrikansk musik.

Men den nordafrikanska musiken som tvingas att leva i exil är också den föränderlig.

Och helt plötsligt är exilmusiken tillbaka just till samma plats varifrån den startade sin resa.

För allting är ju relativt, inte minst i den afrikanska historien och hela tiden återskapas och förnyas musiken oavsett om det sker i dom nordafrikanska hamnstäderna eller i västvärldens musikmetropoler – New York, London, Paris eller Berlin.

För numera är den nordafrikanska musiken i allra högsta grad en världsmusik som finns överallt. Och som lever överallt.

Överallt i den värld av storstäder som hela tiden får en ny befolkning av människor som utvandrar från sina hemländer på grund av politiska och kulturella förändringar och andra stora omvälvningar. Stora omvälvningar, globalisering eller krig…

Del Tre

Här börjar det verkliga Afrika.

Och här börjar mänskligheten.

I det som är Östafrika.

I det som är mänsklighetens vagga.

Det var här i det västra och södra Kenya och i dom nordligaste territorierna i det som är Tanzania som den moderna människans förfäder reste sig på sina bakben för att gå upprätt och bli Homo Erectus.

På den Afrikanska savannen.

Och under långa tidsperioder under flera hundratals år förflyttade sig dessa urmänniskor långa sträckor över dom väldiga savannerna i sin jakt på föda. Och ett av dom äldsta folkslagen bland dessa urmänniskor som vandrade över dom afrikanska stäpperna var ett folkslag som av många anses som ett av Afrikas mest speciella.

Massajerna med sin än idag orörda kultur och tradition.

Massajerna med sin egen speciella  uppfattning om den afrikanska kontinentens uppkomst.

Från början var himlen - Enkai - ett med jorden. Men himlen Enkai och jorden delade sig och Enkai skickade ner boskap genom rötterna på ett väldigt träd.

Sedan sände han ner sina tre söner till jorden.

Och han sände därefter ut sina söner i vildmarken.

Och dom gick ut i vildmarken med olika gåvor för envar att klara livet därute i det som var det okända.

Den förste sonen gav Enkai en stav som han skulle ha till att vakta sin hjord av djur.

Den andre sonen fick en skeppa säd som han skulle ha till att odla den bördiga jorden.

Och den siste sonen fick pil och båge för att överleva genom jakten på vilda djur.

Och dessa tre söner till Enkai blev till stamfäder till var sin stam på savannen.

Stammarna Massaj, Kikuyu och Kamba.

Och det var dom tre stammarna som var dom första människorna som levde på den afrikanska jorden.

När en gammal afrikan dör, går ett helt bibliotek av kunskap i graven med honom.

Eller med henne. För så berättar den västafrikanska legenden.

Och historierna om dom gamla afrikanska kungarikena finns fortfarande kvar och lever hos den afrikanska befolkningen.

Mali, Songhai, Ghana Wagadu.

För legenderna finns där som sånger, recitationer och berättelser som vandrar i den orala traditionen.

Och tack vare dom vandrande berättarna, grioterna, så känner minsta barn till berättelserna om Sunjata Keita, grundaren till det legendariska och väldiga rike som dominerade den afrikanska kontinenten för 800 år sedan.

Griot eller Jali betyder mästare och dessa mästare och musiker har till uppgift att lära sig stammens och hövdingens släkts historia. En historia som genom hundratals år finns bevarad i långa sånger.

Sånger som berättar om händelser som ägde rum för flera hundra år sedan.

Sånger som alltid ackompanjeras till tonerna av den afrikanska harpan som kallas Kora.

Och Sundiata Keita grundade det första afrikanska  kejsardömet.

Kejsardömet Mali och kanske var det just år 1210  i Västafrika.

Han som var ende sonen till den av stammarna välkända boterskan och andebetvingerskan gick ut för att hämnas mordet på sin egen far, dräpt av Susufolkets konung Sumanaguru Kante.

Och därför bildade Sundiata Keta en armé av Mandika – soldater och besegrade så till slut år 1235 Sumanguru i slaget vid Kirina.

Och detta var början på den afrikanska kontinentens kanske största rike någonsin - kejsardömet Mali.
 

När någonting speciellt och olycksbådande händer i Afrika då kan man höra trummorna tala.

För när Afrika i det djupaste av sitt inre börjar att tala och att skicka bud från bergstopp till bergstopp

Från stamhövding till stamhövding –

Då yttras inte ett enda ord

Och när Afrika talar så viner ljuden genom djungeln och över savannerna.

Det språk Afrika känner och som alla som lever där förstår

Det vinande ljudet av trummorna som talar

På sin resa nerför Kongofloden år 1867 hörde den engelske upptäcktsresanden Henry Morton Stanley för första gången ljudet av dom afrikanska trummorna.

Och för honom och hans följe av engelska missionärer var ljudet av dom afrikanska trummorna också budskapet om krig.

Det dova ljudet av dom urholkade trästammarna var en varning för att dom när som helst kunde bli anfallna av svarta krigare.

Men efter att ha rest runt i det afrikanska landet lärde sig Stanley att lyssna på ljudet av dom afrikanska trummorna på ett annat sätt.

Han förstod att det dova ljudet av trummorna var någonting annat än han någonsin hade träffat på tidigare.

För det var ljudet av dom talande trummorna.

Ljudet av en telegraf, en djungeltelegraf som med sin polyfoni skickade iväg signaler som med sina olika ljud och olika tecken kunde sända meddelanden från by till by.

Precis på samma sätt som den vite mannens morsetelegraf

Dom flesta språk som talas i Central- och Västafrika är bitonala och i varje uttalat ord finns det två fundamentala tonlägen, en ton som är hög och en ton som är låg. Och en liten förändring av tonen förändrar också genast ordets betydelse.

Ordet Lisaka i Ketespråket betyder Marschera om ordet uttalas med tre långa toner, ordet betyder Löfte om det uttalas med låg låg hög ton och Gift om det uttalas låg hög hög.

Och samma sak är det med den talande afrikanska trumman.

För genom att i spelet efterlikna det egna stamspråkets intonationer i orden så kan trummorna efterlikna språket och på så sätt kan trummorna tala.

Som i en kamp mellan två brottare som tävlar om stammens gunst.

Två trumlag sitter mittemot varandra och slår på sina trummor, kommenterar matchen och driver på dom båda kämparna.

Brottningsmatchen har precis börjat och det ena lagets trummor börjar tala och säger:

-         Mästare, har du mött din överman ?  Vem kan utmana dig, berätta för oss vem. Dessa arma varelser som tror att dom kan slå dig med den stackars dåre dom kallar för sin champion. Men du vet lika väl som vi att ingen kan rå på dig.

Det andra lagets trumslagare uppfattar genast budskapet och går omedelbart till motattack:

-         Den lilla apan, den lilla apan…han vill klättra upp för trädet men alla vet att han ska falla. Men den lilla apan är envis – han kommer inte att falla nerför trädet, han kommer att klättra upp till toppen, den lilla apan.

Det absoluta tecknet på makt var att äga och dominera den gudomliga Kalinga – trumman.

Denna enorma slagverksskapelse som tillsammans med ett par mindre trummor bar det gemensamma namnet Ingabe – dom som dominerar världen.

Ingabe fick aldrig någonsin vidröra marken och därför förvarades alltid Ingabe på speciella stolar i ett skyddat inre hörn av palatset. Ingabe – trummorna omgärdades av magiska talismaner och andra heliga föremål och små skinnpåsar innehållande könsdelar från erövrade fienders hövdingar slagna i fält.

Och var och en av dessa heliga trummor hade också  sin egen lilla trumbeskyddare, var sin liten trumma som kallades helt enkelt för ” betjänten ”.

Och när Mwamin lämnade sitt palats för att resa runt i riket och styra sina undersåtar reste alltid före honom hans kungliga exorcister för att rengöra och att rensa luften  från onda andar och dåliga omen.

Exorcisterna ackompanjerades av dom fyra Ingabe, som bars fram i speciella bärstolar av hovets män.

Men den största trumman av dom alla spelade man aldrig på utom vid ett enda speciellt undantag och det var när någon skulle dömas till döden.

För då strök den kunglige Mwamin sakta och kärleksfullt Kalingan en enda gång samtidigt som han uttalade den av honom förkunnade dödsdomen.

Vi sitter någonstans ute i den afrikanska bushen.

Kenya, Kongo, Bukina Faso, Senegal, Elfenbenskusten.

Vi sitter vid lägerelden och  äter Ewedu samtidigt som någon lär oss att termiter går visst att äta om termiterna friteras väl.

Vi sitter och  lyssnar till männens berättelser och kvinnornas sånger i den afrikanska natten medan man pepprar och grillar köttspett över elden som snart brinner allt intensivare.
Och när vi dagen efter besöker medicinmannen böjer vi våra huvuden i vördnad. Och inne hos honom ligger dom uppradade på bordet, alla hans fetischer som är redskap i kampen mot det onda i naturen. Påsar med benbitar, burkar med tänder och torkade djur.

Lukten är outhärdlig men vi är här för att få gudarnas beskydd och därför måste vi stanna kvar. Medicinmannen tar fram en flaska med vätska i vilken det ligger en död ödla och han tar vätskan och häller upp i glas som han  sträcker fram och uppmanar oss att dricka ur.

Vi klär oss i vita lakan och med en levande höna i ena handen tillber vi gudarna.

Medicinmannen skär snitt i våra kroppar och blandar in det svarta pulvret i våra blodådror.

Och snart fyller gudarnas krafter våra värkande kroppar.

I Afrika hör alltid musiken intimt ihop med all slags mänsklig samvaro och händelser.

Religiösa ritualer, ceremonier, fester eller byggandet av en ny bro.

För en afrikan är det viktigt att tillhöra en grupp. Relationerna mellan människorna i denna grupp oavsett om gruppen är ens egen släkt eller grannarna i ett kvarter är alla noga med att ordentligt sköta.

Man manifesterar sin samhörighet genom spel, idrott eller i musik och dans.

Och i musiken delar gruppen på gemensamma upplevelser samtidigt som den ger uttryck för gruppens stämningar.

Den musik som framförs vid ritualer är alltid noga reglerad och det är en musik som man vanligtvis aldrig spelar i någon annan situation. En viss slags musik förknippas med jordbruket, med jakten eller med skördetiden, en annan slags musik med en särskild månfas. Och hos vissa afrikanska folk och stammar förknippas en specifik slags musik spelad på specifika instrument utan undantag med vissa andar. Andar som bara rör sig på speciella platser eller under vissa årstider.

Musiken följer afrikanen från det han föds till det han dör. Och redan som litet barn får afrikanen lära sig livets olika regler och sysslor med hjälp av musik.

I dom gamla afrikanska stamkulturerna använde man musik och drama för att lära dom unga allt det man måste veta för att klara sig i livet. Och när det var dags för dom unga att initieras och att bli vuxna togs dom till en lägerskola i bushen en bit utanför byn.

Och i bushskolan fick dom unga i stammen lära sig att jaga , hur man samlar värdefulla växter och hur man brukar och odlar jorden.

Alla fick lära sig släktens och stammens historia men också hur man påverkar naturens krafter med riter och i ceremonier.

Det var en oral tradition och en berättande tradition.

Rim och rytmer blandades – rörelser, dans, drama och bruket av olika sorters masker och förklädnader för att beskriva ett djur, en förfäder eller en ande.

I många afrikanska språk skiljer man inte på ordet för musik, dans eller drama eftersom dom är en enhet.

Många östafrikanska språk saknar ordet för Musik.

Men dom har Ngoma. Ngoma som är det ord som betyder musik och dans och drama.

Ngoma betyder också trumma.

För trumman är det viktigaste av alla instrument.

Det var på 1400 – talet som Tutsi – stammarnas folk för första gången dök upp med sin långhornade boskap i Ruanda i sina vandringar från södra Etiopien. Dom var från början ett folk av boskapsherdar i motsats till Bantufolket Huta som levde på jakt och Twa som också var jägare.

Tutsifolket såg sig själva som utvalda av Gudarna, förutbestämda att styra dom andra folken på Jorden.

Och snart växte det upp ett pärlband av små Tutsi – riken i Ruanda.

Gisaka, Ndorwa, Bugesera och Gasabo.

Och det var Gasabo som i stamkrig efter stamkrig utvidgade sitt kungadöme. Ett kungadöme som kom att bestå ända fram till dom ödesdigra dagarna år 1961 när dom människor i Ruanda som utbildat  sig i Europa och på så sätt lärt sig vad statsmannaskap på europeiskt sätt vill säga, helt enkelt tog makten och sopade undan allt som dom själva upplevde som primitivt och efterblivet.

När Uganda blev självständigt 1966 gick man hårdare fram än någon annanstans på den afrikanska kontinenten.

Premiärminister Obote som tog över rodret vid självständighetsförklaringen var en mycket grym herre.

Ganda, Nyoro och Ankole – folken förlorade sina Kabaka, sina Omukama och Omugabe – sina gamla kungahov och därmed sin kultur och musik.

Gandafolkets konungapalats brändes ner till grunden och hovfolket mördades tillsammans med sina hovmusiker och alla dom kungliga instrumenten,

en del över 400 år gamla, förstördes.

Kulturer borta för all framtid.

1961 utropade republiken Rwanda sin självständighet och en 500 år gammal afrikansk  kungadynasti gick i graven.

Tutsi – dynastins konung tvingades fly från landet och själva symbolen för den gamla afrikanska konungadynastins makt, dom kungliga trummorna, kom bort och försvann i den politiska oredan. För att aldrig mer återfinnas.

När självständigheten kom till dom afrikanska kolonierna ersattes många av dom koloniala förtryckarna av egna förtryckare. För ofta handlade det om vilken stamhövding som satte sig på vem. Eller vilken afrikansk militär som lyckades bilda den rätta juntan till en ny militärdiktatur.

Och många av dom gamla stammarnas musik försvann eller överlevde i stympad form, i gamla europeiska filmer eller ljudinspelningar från för länge sedan flydda tider. Som gamla gulnade fotografier i en låda. Men ibland lyckades musiken överleva för att åter komma till heders när militärdiktaturen störtades eller den grymma diktatorn krossades. Eller så övergick den gamla musiken i en ny. Ofta i exil i andra världsdelar och i andra länder.

För den afrikanska musiken måste helt enkelt överleva eftersom det sociala sammanhanget för musiken förutsätter det.

I ett socialt sammanhang där musiken inte är till för att smeka örat eller för att tillfredställa den enskilde lyssnarens personliga njutning.

För den afrikanska musikens huvuduppgift är att uttrycka livet  - vid livets olika tillfällen och skeenden, händelser och ritualer.

En musik där varje enskilt ljud har sin givna betydelse i en helhet. I en musikalisk helhet.

I en social enhet.

För att förstå det måste man förstå det afrikanska sättet att leva.