Program om Takarazuka - teatern för Obs! Kulturkvarten
Sändes i Sveriges Radio P1 år 2000
Den japanska taikomusiken slår vilt omkring sig. Det bullrar i pappersväggar och skallrar i körsbärsträd.
Taikomusiken slår vilt omkring sig med öronbedövande dån värdigt ett utbrott från självaste Fujijama för Taikomusiken dödar andar.
Dom japanska taikotrummornas öronbedövande dån måste också frambringa det kraftfulla ljudet av åskan.
Av åskan och av ovädret för att betvinga naturen.
Betvinga naturen så att naturen ska fälla regnet för goda skördar också denna höst ute på dom magra japanska risfälten.
För onda makter måste betvingas och dom goda gudarna måste lockas fram.
Ja detta är musik, teater och dans för existensens varaktighet.
Teater och festivaler. Som hela tiden pågår år ut och år in – och på ett sätt som aldrig här i Västern.
Och genom den japanska teatern, musiken och dansen framställs det japanska folkets historiska och mytologiska gestalter och förebilder. Med hjälp av de föreställande konsterna skapar japanen en plattform mellan verkligt och overkligt där man kan möta det oförklarliga eller skrämmande precis som i dom egna drömmarna.
För med urgamla teatrala traditioner levandegörs på detta sätt gudomar och förfäder och berättas om det stolta japans historia.
Hjälpande lejon och renande demoner bär med sig deltagarnas känslor och tankar, förhoppningar och önskningar Vardagen har ingen betydelse i festivalteatern eller populärteaterns scenkonst. Här ges istället ett andrum i tillvaron där vad som helst kan hända.
TABI SHIBAI kallas dom turnerande japanska teatergrupperna som reser runt på dessa matsuri, dessa festivaler, vars repertoir bygger på gamla myter och berättelser om historiska legender.
Innehållet i tabi shibai´s, dessa turnerande teatergruppers berättelser poängterar urgamla moralbegrepp och hederscodex som en gång florerade bland Edo-periodens samurajer. Dom mycket fragmentariska föreställningarna har som återkommande inslag schlagermusik, sång och dans och tabi shibai – teaterns onnagata - manliga kvinnotolkare - har en stark attraktionskraft. Men en stark attraktionskraft har också Otokyaku – den japanska teaterns kvinnliga manstolkare…Den japanska teaterkonstens levande androgyner…
...Blomrevyn...drömrevyn...önskningarna inför morgondagen brinner vilt...när tårarna har strömmat i hemlighet...har revyn hjälpt att ge ljus...när hjälplösheten kommer och när våndan tränger sig på...då hjälper alltid revyn...
Rollgestalten Taihei tittar blint uppåt och ler ett innerligt och skälmskt leende under det att hon som är han börjar att sjunga.
Är den perfekta kvinnan egentligen en man, eller är drömprinsen egentligen en kvinna ?
Är han eller hon en bishon ?
Rollgestalten Taihei representerar det urgamla tvekönde idealet bishonen. Och dessa unga, vackra , androgyna hjältar är viktiga också i många andra populärkulturella sammanhang som i japansk populärlitteratur, konst ochi film. Och här kan exempel hämtas långt bak i historien. För mer än 600 år sedan blev den knappt tjugoårige shogunen Ashikaga Yoshimitsu hejdlöst attraherad av Zeami, en ung pojke i tioårsåldern som var skådespelare i sin fars kringresande teatergrupp. Zeami kallades till Yoshimitsus hov och tillbringade hela sin ungdom där. Han fick en grundlig utbildning och kunde snart formulera den japanska noteaterns estetiska och filosofiska innehåll och form så som den bevarats ända in i vår egen tid.
Och den japanska teaterföreställningen fortsätter…
Det är ett spektrum av sju färger som gnistrar och som målar upp en strålande regnbåge...
Dom älskande två på scenen börjar sakta gå och sjunga tillsammans.
...Hyakka ryóran...miwaku no kaze ni...itsuka mugen no sora ni you...Blommor av alla de slag sprids vida omkring...i den betagande vinden...en gång ska drömmar och visioner trollbindas i skyn.
Långsamt och suggestivt börjar dom att vandra tillsammans längs den halvcirkelformade bron som leder ut bland publiken och musiken lotsar den förtätat uttrycksfulla sången in i ledmotivet.
Publiken sitter blickstilla och tyst, totalt uppslukad av de båda älskandes lycka och olycka. Kärlek och sorg i en bitterljuv kombination.
När skådespelarna passerat halvcirkeln och kommit tillbaka upp på scenen brakar applåderna loss och med ens exploderar hela scenen i den stora finalen. Pärlor och paljetter, plymer och frasande siden, tyll och taft fyller scenrummet.
Och skådespelarna turas om med att sprida glans tillsammans med balett och kör.
I drömbilder av flärdfull skönhet och stark sensualism.
Och när mansrollsinnehavarna går ut på den utskjutande bron bara någon meter från sin publik bränner ögonkasten skälmska och förföriska leenden öppna och inbjudande.
En kontrollerad sinnlighet omger gestalterna där de kommer in på scenen i den ena utstuderade kostymen efter den andra.
Det är drömmen om den perfekte mannen, den perfekta kvinnan – den perfekta människan i en glänsande tidlös tillvaro som driver den japanska publiken till Takarazukateatern.
Med två föreställningar per dag tillgodoses romantiktörstande själar av idealiserade drömbilder som noga anpassats till japanska moralmönster.
Och det är det urgamla japanska människoidealet med sina unga, vackra och androgyna hjältar , det urgamla människoidealet bishonen som är berättelsernas huvudrollsinnehavare.
För det är drömmen om den perfekta människan som driver den japanska publiken till Takarazukas kvinnoteater.
Zattsu Rebuy ( That´s Revue ) lyser det om dom glittrande, blanka affischerna i tunnelbanor
och på torg. Det är Takarazuka – teaterns så kallade Blomensemble som överallt har satt upp sina annonser för månadens teaterföreställning på den stora teatern nordväst om staden Osaka och som alltid spelas samtliga roller av enbart kvinnor.
Föreställningen inkluderar förutom sång och dansnummer också teaterstycket Mitt Paris - Mon Pari – en klassisk succé från 1927.
Det var 1914 som Kobayashi Ichizò startade sin teater i Takarazuka, nära Osaka, med bara kvinnliga skådespelare. Och detta var på sin tid någonting oerhört. Oerhört eftersom all japansk teater alltid enbart spelats av män. Också i rollerna som kvinnor.
Men samtidigt startades Takarazukateatern egentligen för att locka folk att åka en liten, olönsam, privat järnvägslinje, som just gick till den lilla staden Takarazuka , och som var en del av ett större järnvägssystem som samme Koyabashi Ichizò tidigare hade låtit bygga.
I början gavs föreställningarna i mycket liten skala, men efter att den första stora teaterbyggnaden uppförts 1925 har Takarazuka Kageki - Takarazukaoperetten - växt till en japansk institution av stora mått.
Fyra grupper - Blom - Mån- Stjärn - och Snögruppen uppträder på hemmascenen i Takarazuka eller på systerscenen i Tokyo.
Biljetterna är billigare än vad som är vanligt på japans stora, välutrustade scener, vilket lämnar utrymme för en bred publiksammansättning där ekonomiska förhållanden aldrig är avgörande.
Men trots detta är det mycket svårt att få biljetter till en Takarazuka – föreställning och då särskilt platserna helt nära scenen då man sitter en knapp meter från den utskjutande, halvmåneformade bron där dom firade stjärnorna visar sig i shownumren.
Skådespelerskorna som börjar på Takarazuka – teatern är alla mycket unga kvinnor i 17 – 25 årsåldern och alla noga utvalda.
Dom unga skådespelerskorna utbildas mycket hårt för att dom ska motsvara idealbilden för dagdrömmar och svärmeri ,eftersom bådemans- som kvinnoroller ingenting annat är än välformade prototyper för en önskedröm.
Från början fanns på Takarazuka – teatern en egen intern utbildning som snart kom att bli permanent.
Målet var från början att skapa fulländade artister under mottot ” kyskhet – rättrådighet – behag ”.
Och som i nästan all övrig utbildning i Japan är Takarazuka-skolan inte bara förmedlare av reell kunskap eller färdighet, utan lika viktig för sin fostran av eleverna, i det här fallet till att fostras till behagfulla kvinnor och goda hustrur.
För i vår moderna tid är det fortfarande mycket viktigt för unga kvinnor i Japan att meritera sig för äktenskapsmarknaden och helst bli gifta före 25-årsåldern.
Och förutom ämnen som traditionell dans, västerländsk balett, musik, sång, steppdans och skådespelarkonst , utbildas dom unga kvinnorna också i klassiska japanska konstmusikaliska instrument som koto och shamisen men också i euroepiskt pianospel.
Och den klassiska japanska Teceremonin anses dessutom mycket viktig för att ge flickorna ett plus i en framtida äktenskapskonkurrens.
Flickorna som utbildar sig till otokoyaku – kvinnor som spelar mansroller - får lära sig att anpassa sig till ett manligt beteende och det passar sig inte att dom ens privat går omkring i klänningar eller kjol.
Med kortklippt hår bryts den berömda japanska kvinnligheten mot ett offensivt uppträdande med tvåkönad utstrålning.
Kvinnorollerna, onnayaku, är i sin tur en nästan parodisk överdrift av kvinnliga företräden. Det under skoltiden valda eller anvisade rollfacket, man eller kvinna, behålls under hela artisttiden. Och liksom i kabuki och andra japanska teaterformer är det aldrig här en fråga om att arbeta med rolltolkningar som i västerländsk teateruppfattning utan snarare helt enkelt att gestalta en från början förutbestämd och given typ.
I dagens japanska ungdomskultur med sina unga tevesttjärnor eller jpop – sångare finns det ett begrepp som kallas för tarento.
Tarento är ett slags pojk-flickor eller flick-pojkar som i sin utstrålning är lika androgyna som otokoyaku – skådespelerskorna i Takarazukateatern.
Eller som taishú engekis onnagata som håller den nybadade och väldoftande badhuspubliken trollbunden i en annan japansk teatertradition – den japanska turnerande teatern som spelar sina klassiska dramer inte bara på festivaler utan kanske allra främst för en japansk badhuspublik på rekreationsorter och semesterparadis ute på den japanska landsbygden.
Och idag har vi multimediafenomen som Manga – serier, Zelda - legender och Nintendo – hjältar som också är ett utslag av det som kallas för nyú háfu – ny halv.
För den japanska androgyniteten har under vårt århundrades sista decennium fått en nyare och mer modern beteckning – nyú háfu – ny halv – och som står både för ett utseende och en livsstil.
En livsstil som idag levs ut i den japanska nöjesvärlden och som för med sig en stark påverkan på de skönhetsideal som formar de populära stjärnornas uttrycksformer, särskilt inom ungdomskulturen. Precis som i den gamla Takarazuka – teatern från tjugotalet.
För denna uppfattning om motsatser som enas och som bildar en medveten harmonisk drömbild går som sagt tillbaka på urgamla japanska historiska ideal och fortfarande lever de kvar i dagens japanska populärkultur.
Sinnebilden av ett tredje kön.
Skådespelarna som blickar bort med tårfyllda ögon mot ett imaginärt fjärran.
Och som låter en välkänd sång om tårar och längtan, lojalitet och kärlek och svek ge ord åt ett explosivt inre händelseförlopp, till det yttre bara antytt med en tår som rinner över kinden och som skapar en effektfull våt strimma i det vita sminket.
Publiken ger sig villigt hän, eftersom den vill förföras till smärtpunkten och förlösas genom sina tårar samtidigt som skrattet sällan är långt borta.
Att tillåta sig tjusas och attraheras av en onnagata eller en otokoyaku bottnar i en vilja och en förmåga att förföra och låta sig förföras bortom allt förnuft och intellekt och att skamlöst låsa sig underhållas i nuet.
